Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1866, sida 3

Har staten rättighet taga beväringsynglingen från sitt hem och angelägna arbeten under en längre eller kortare tid, 2 eller flera år å rad, men är förhindrad tvinga en fader eller moder att gifva sitt barn det andliga brödet, lika nödvändigt som det lekamliga? Hvarje år utskickas en eller flera af våra skollärare eller skolinspektörer på statens bekostnad för att studera andra länders undervisningsväsende samt öfver sina iakttagelser afgifva berättelser. Vi läsa uti dessa huru allmän bildning, sedlighet och jemn skolgång möta dem: först hos våra grannar på andra sidan sundet och sedan vidare hos det folk, hvars bedriftev i sista tiderna hafva slagit verlden med häpnad. Röster hafva låtit höra sig, som tillskrifva undervisningsväsendet lika mycken del i denna förvånande framgång, som de beryktade tändnålsgevären. Nägon klagan öfver ett hårdt skoltvång förspörjes ej, skyldigheten för föräldrar och målsmän att sända sina barn i skolan har redan inträngt i folkets medvetande och vanor, det har lärt sig inse att den uppfostran och undervisning, som lemnas barnen i skolan, är det bästa och ofta enda arf de kunna lemna dem. Den gällande lagen om skoltvång är icke något tvång för föräldrar, som veta och vilja uppfylla sina pligter emot de späda varelser, som sjelfva icke kunna inse sitt eget bästa, men den är ett helsosamt tvång för tredskande föräldrar, hvilka icke betänka ansvaret af att på lastens och brottets väg låta sitt barn gå för tid och evighet förloradt. Man invänder emot grannländernas exempel att äfven vi hafva ett skoltvång i folkskolestadgans 8 8 mom. 5, men fråga presterskapet, som senast på sista prestmötet förehade detta ämne, fråga alla skolråd och inspektörer, — svaret skall från största delen af alla dessa utfalla: att detta medel är fast olidligt och omöjligt att sätta i verkställighet, kanske äfven innebärande ett större våld mot den borgerliga friheten, än de ringa straff bestämmelser, hvaraf onaturliga föräldrar drabbas i grannländerna. Man säger ock: gör skolan god och barnen skola gerna gå i skolan. Till stöd för denna vackra sentens anföres, att uti inspektors berättelse om folkskolan i Göteborg för sistförflutna år upptagas skolförsummelserna till ej mer än 4 dagar för hvarje barn öfverhufvud taget och hafva varit i aftagande år från år. Detta är visserligen ett mycket vackert resultat, hedrande för styrelsen och inspektor, likaser sor lärare och barnen. Men medaljen har ock sin frånsida. Inspektor upplyser att det är endast en och annan individ, som gifver upphof åt den höga siffran 11,994 försummade skoldagar utan lof, och det är dessa individer man ser för sina ögon uppväxa, för att innan kort genomgå skolan i poliskammaren och fängelset. Hvem skall bära ansvaret för dessa förlorade söner och döttrar? Att icke folkskolan, vore den äfven utrustad med obligatorisk magt, skulle kunna förekomma alla brott, må väl ingen begära, som känner de menskliga bristerna; dess förmåga är äfven derföre så mycket mindre, som exemplen mångenstädes i hemmen rifva ner hvad skolan bygger upp. Men man vet huru smittsamt exempel verka, intet under då att ett skolkande, vanartigt barn lätt förleder andra att lika strafflöst håna alla de goda anstalter, som med stora kostnader inrättas i ändamål att uppfostra ett bättre slägte, än det som nu tynger på brottmålsstatistiken och fattigförsörjningen. Ingen med den arbetande klassens förhållanden väl förtrogen vill förneka, att det gifves omständigheter då barnen med allt skäl kunna behöfva vara sina föräldrar till biträde i hemmen och sålunda uteblifva från skolan, men förnekar han ej heller att dessa undantagsdagar böra kunna vara högst få, om föräldrarne äro något förtänksamme och behjerta hvad deras och barnens frid tillhörer. Af dygnets 24 timmar kunna i de aldra flesta fall 14 eller 13 utan afsaknad afses till den undervisning, som under den korta skolåldern skall grundlägga en hel lefnadsbana. Betraktar man den obligatoriska undervisningen från pedagogisk synpunkt, behöfvas ej några argumenter för att bevisa huru störande en ojemn skolgång inverkar på barnens förkofran. Alla lärare hafva härom blott en mening. Huru mycket en samvetsgrann och nitisk lärare må anstränga sig, han kan icke förekomma att den försumlige blir till skada både för sig sjelf och hela lexlaget. — Folkskolan kostar i sanning för mycket penningar och för många kratter för att man icke med djup grämelse och smärta skall åse huru hon förhindras att vinna det mål menniskooch fosterlandsvännen tror sig hafva rätt att för henne uppställa. Ej blott med afseende på vår förbindelse att arbeta på jordens försköning i yttre förhållanden genom odling, plantering m. m., utan i en högre mening yttrar biskop Agardh: Jorden förbannades uti syndafallet och menniskorna skickades från Eden till ett land, som bär törne och tistel, men hon fick ock till sin uppgifi och pligt att sekler efter sekler förädla jorden och småningom gifva den en all högre och högre skönhet, närmande sig allt mer och mer det förlorade Edens. Red:n har emottagit efterföljande in sända uppmaning, skrifven med förvänc stil, en försigtighet, som synes vara temligen öfverflödig. Insändaren, som tillhör en af dem, hvilka vic