Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1866, sida 3

Mdd!. Upland 147, d. — F—L—L—— Resn har från en aktad och varm vän af folkundervisningen emottagit följande uppsats: Några tankar om sjerde ståndet och folkskolan, För den, som med eftertanka studerat de förflutna tidehvarfvens historia, framstår, som ett af de mest intressanta ämnen, den strid de olika samhällsmedlemmarne, prester, adel, borgare och bönder eller arbetare, hafva utkämpat för att tillvinna sig lika medborgerliga rättigheter, bildning och kunskaper. Hvad de tre förstnämnda beträffar, har våra dagars historia föga vidare att förtälja om det ena ståndets anspråk och de anäras motstånd; likställighet inför lagen, likhet i bildning och kunskaper hafva redan länge varit deras gemensamma tillhörigheter. Det fjerde ståndet deremot har ännu icke utkämpat sin strid, har ännu mycket att eftersträfva, lära och tillvinna sig innan den eviga freden kan slutas och samhället icke mer räkna några kaster, utan ståndscirkulationen kan sägas vara tullkomligt genomiörd. Till lycka för detta sjerde stånd, hafva de flesta regeringars ögon öppnats för tidens oafvisliga behof och fordringar samt erkänt den stora grundsatsen att ,kunskap är magt, till nyita för så väl staten i sin helhet betraktad som för hvar och en af dess mediemmar, hvilken plats han än må innehafva i samhället. Frågar någon: hvartill tjena kunskaper och vetande? behöfver man blott hänvisa en sådan frågare till de vilda folkstammarne på söderhafsöarne, hvilka, boende under de mest gynnande himmelsstreck, framsläpa ett uselt lif, fullt af elände, samt omkomma ofta af brist midt ibland naturens rika håfvor. Hans hvite broder deremot vet att äfven under de kargaste klimatiska förhållanden tillgodogöra sig de fördelar natur och kunskaper erbjuda samt besitter sålunda en magt, som gör naturens krafter och hjelpmedel honom underdåniga. För kunskapers spridande till alla statens medlemmar talar vidare en omständighet, som, om intet annat skäl talade högt nog, ensam skulle vara tillräcklig att förmå alla regeringar att anse folkundervisningen som ett af sina mest magtpåliggande angelägenheter. Man har nemligen funnit att brottens antal är störst ibland de folkklasser, som icke kunna läsa och skrifva, utan lefva i okunnighet och mörker. Detta är iörhållandet icke blott i vårt land, der 80 å 90 procent af fängelsernas brottslingar äro i sistnämnde råhetstillstånd, utan samma på officiella uppgifter baserade observationer har man jort äfven i andra länder. Ytterligare kommer härtill att alla för delar af folkets sjelfstyrelse i angelägen heter, som, röra kommunen i större elle mindre utsträckning, skulle vara omöjlige att vinna, om icke bildning och kunska per trängt sig in i alla menniskoboningar Styrelsens pligt är alltså Jika mycke att förekomma brott som att bestraffe dem, och denna pligt måtte väl icke a någon förnekas eller bestridas. Hvilks faror äro mera hotande för samhället är de lägre klassernas grofva okunnighet hvaraf alstras oordningar af alla slag elände och brott? För att befästa ordningens upprätthål lande och vördnad för lagarne måste mar derföre utsprida ljus. Tag bort skolan sdet återstår då ej annat medel att bevarfallmänna ordningen än fängelset och scha rotten. Om staten icke anskaffar under visning, måste den öfva skräckvälde. Va llet är emellan skolmästare och profoss Förr har man alltför mycket användt de sednare, kanhända skall man snart endas sanvända den förre. Skulle staten endas nafra rättighet att underhålla polisbetje ning, men vara förnekad aflöna lärare I Nej! den, som har rätt att straffa, ha Jock rätt att undervisa. Dessa kraftuttryck, lånade af en ut märkt författare, leda tanken helt natur ligt till den så mycket omtvistade frågan obligatorisk undervisning eller icke. Fö att endast hålla oss till vårt eget fäder nesland, vet man, att af Carl XI:s fron ma önskan, det hvarje bonde skulle kunn läsa i sin bok, icke har följt den verl ställighet, en så vacker tanke förtjena För folkundervisningen i vårt land va sicke mycket gjordt förrän stadgan ol folkundervisningen i riket utgafs den 1 Juni 1842, och ändock har öfver 20 4 el gått till ända utan att man kan säga de denna stadga blifvit en sanning. Är d tden långsamt mognande öfvertygelsen me vill invänta, eller är det ett brott em . hvarje menniskas frihet att nödga hen! åsemottaga undervisning huru. hon skr uppfylla sin är 22 näs