Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 3

skar mig högt, och att jag icke skall blifva den sista, för hvilken hon omtalar saken, då omständigheterna medgifva upptäckandet deraf. Jag vill icke försöka att tilltvinga mig någons förtroende, mitt barns mycket mindre, emedan en känsla af pligt skulle kunna afhälla henne från den vägran, hennes önskningar kunde förestafva-. Elinor ansåg detta ädelmod öfverdrifvet, i anseende till Mariannes ungdom, och påyrkade saken vidare, men förgäfves. Det dröjde flera dagar innan Willoughbys namn nämndes i Mariannes närvaro at någon af hennes familj; sir John och mrs Jennings voro icke så grannlaga; deras infall ökade smärtan under mången — ss— T 55 OLWQ n c:e.:e— — plågsam timme, men en afton, då mrs Jashwood händelsevis fick fatt i ett af Shakespeares arbeten, utropade hon: — Vi hafva aldrig slutat Hamlet, Marianne, vår käre Willoughby reste, innan vi hunno att gå igenom det. Vi vilja lägga det afsides, så att då han kommer tillbaka — men det kan kanske dröja flera månader. — Månader! utropade Marianne i den största förvåning. Nej — ej heller många veckor. Mrs Dashwood var ledsen öfver hvad hon sagt; men det gladde Elinor, emedan det framkallade ett svar af Marianne, som uttryckte förtroende till Willonghby och kännedom om hans afsigter. En morgon, omkring en vecka sedan han lemnat orten, blef Marianne öfvertalad att deltaga med systrarne i deras vanliga promenad, i stället för att gå för sig sjelf Hittintills hade hon omsorgsfullt undvikit hvarje sällskap på sina vandringar. Om hennes systrar ämnade taga en promenad