Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 3

våning. Hon började nästan fatta misshag tilll Edward; och det slutade, liksom hvarje känsla måste sluta hos henne, med att föra hennes tankar tillbaka till Willoughby, hvars sätt bildade en slående kontrast mot hans tillämnade svågers. Efter en kort tystnad, som efterträdde den första öfverraskningen och frågorna vid mötet, frågade Marianne Edward, om han kom direkte från London. Nej, han hade varit i Devonshire en fjorton dagar. — Fjorton dagar! upprepade hon, förvånad öfver att han så länge varit i samma grefskap som Elinor, utan att förr hafva kommit till henne. Han såg något förlägen ut då han tillade, att han uppehållit sig hos några vänner nära Plymouth. — Har ni nyss varit i Sussex? sade Elinor. — Jag var på Norland för omkring en månad sedan. — Och huru ser det kära, kära Norland ut? utropade Marianne. — Kära, kära Norland, sade Elinor, ser troligtvis ut på samma sätt som det alltid gör vid denna tid på året — skogarne och gångarne tjockt betäckta med vissna löf. — O, utropade Marianne, med hvilka hänryckta känslor jag förr såg dem falla! Huru förtjust jag var, då jag såg dem drifvas af vinden i riktiga skurar omkring mig! Hvilka känslor de, årstiden, luften, alltsammans ingäfvo! Nu finnes der ingen, som gifver akt på dem. De anses endast Isom en olägenhet, blifva hastigt bortsoPade och så mycket som möjligt förda ur I sigte.