Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1866, sida 2

Godt, efter som du föresatt dig att sara, önskar jag dig lycklig resa. Men du I gjorde bättre att ändra dig. Jag försäkrar dig, att det ej står i min makt. Han tog derefter afsked af hela sällI skapet. — Är det ingen utsigt till att få se er och edra systrar i staden denna vinter, miss Dashwood? — Ingen alls, fruktar jag. — Då måste jag säga er farväl för en längre tid än jag hade önskat. För Marianne bugade han sig endast och sade ingenting. — Hör på, öfverste, sade mrs Jennings, — låt oss veta, innan ni går, hvad det är fråga om. Iqan önskade henne god morgon och lemnade rummet, åtföljd af sir John. Den klagan och jemmer, som artigheten hittills hållit tillbaka, utbröt nu allmänt, och de instämde alla i huru förargligt det var att blifva så narrade. — Jag kan likväl gissa hvad hans ärende är, sade mrs Jennings hänryckt. — Kan ni, min fru? sade nästan alla. — Ja, det rör bestämdt miss Williams. — Och hvem är miss Williams? frågade Marianne. — Hvad! vet ni inte hvem miss Williams är? Jag är säker på att ni hört talas om henne förr. Hon är en slägting till öfversten, en mycket nära slägting. Vi vilja inte säga hur nära, af fruktan att skrämma de unga damerna. Sänkande rösten något, sade hon derefter till Elinor: — Hon är hans naturliga dotter. — Verkligen! — Ja, och så lik honom som ett bär.!