Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1866, sida 1

loughby. John kämer jag mycket litet, oaktadt vi hafva lefvat tillsammans flera år; men om Willoughby har mitt omdöme änge varit grundadt. Elinor ansåg klokast att icke vidröra detta ämne. Hon kände sin systers lynne. Motstånd i en så ömtålig sak skulle endast stadfästa henne ännu mera i hennes egna tänkesätt. Men genom att vädja till hennes tillgifvenhet för modren, genom att föreställa henne de olägenheter, denna eferlåtna moder skulle ådraga sig, om hon (hvilket sannolikt skulle blifva fallet) samyckte till denna tillökning i hushållet, gaf Marianne snart vika; och hon lofvade att icke fresta sin moder till sådan oförståndig godhet genom att nämna anbudet, och att säga Willoughby, då hon nästa gång räffade honom, att det måste afslås. Hon höll ord; och då Willoughby kom till villan samma dag hörde Elinor henne med låg röst uttrycka sin ledsnad för honom öfver att vara tvungen försaka antagandet af hans gäfva. Skälen för dynna förändring nämndes på samma gång, och de voro sådana, att de gjorde hvarie enträgenhet å hans sida omöjlig. Hans ledsnad var likväl ganska märkbar; och sedan han med häftighet uttryckt den, tillade han i samma låga röst: — Men, Marianne, hästen är likväl er, sastän ni icke nu får begagna den. Jag skall behålla den endast så länge tills ni kan göra anspråk derpå. Då ni lemnar Barton för att nedsätta er i ett mera varaktigt hem, skall Queen Mab möta er der. Detta allt hördes af Elinor; ochi hvarje hans ord, i hans sätt att uttala dem och deraf att han tilltalade hennes syster vid hennes dopnamn allena, såg hon genast