Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1866, sida 1

af denna gåfva, skulle blifva tvungen att hålla en tjenare för att rida den, och till på köpet bygga ett stall för att hysa den, hade hon antagit presenten utan tvekan, hvilket hon nu hänryckt omtalade för sin syster. — Han ämnar genast skicka sin stalldräng till Somersetshire efter den, tillade hon, och då den kommer skola vi rida hvarje dag. Tänk dig, min kära Elinor, hur förtjusande att få galoppera på någon af dessa kullar. Högst ogerna vaknade hon från en sådan sällhetsdröm för att fatta alla de olyckliga sanningar, som åtföljde affären; och en stund vägrade hon att underkasta sig dem. Hvad en tjenare till beträffade, skulle omkostnaden derför blifva ett sådant lappri; hon var säker att mamma aldrig skulle lägga sig deremot; hvad ett stall angick, skulle ett litet skjul vara tillräckligt. Elinor vågade sedan betvifla det passande af henne att taga emot en sådan skänk af en man, med hvilken hon var så föga, eller åtminstone så nyss bekant. Detta var för mycket. — Du misstager dig, Elinor, sade hon varmt, då du förmodar att jag är föga bekant med Willoughby. Jag har visserligen icke känt honom länge; men jag är mycket mer hekant med honom än med någon annan varelse i verlden, undantagandes dig sjelf och mamma. Det är icke tid och tillfälle, som kan grunda törtrolighet; det är ensamt sinnelaget. Sju år skulle vara otillräckliga att göra somliga menniskor bekanta med hvarandra, då sju dagar äro mer än nog för andra. Jag skulle anse det mindre passande att taga semot en häst af min bror, än af Wil