Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1866, sida 2

Han skulle utan tvifvel sagt mig det, om jag gjort några sådana frågor, men jag kände händelsevis till det der förut. — Kanske, sade Willoughby, ha hans anmärkningar utsträckt sig till tillvaron af Nabobs, Mohrer och palankiner. — Jag vågar säga, att hans anmärkningar sträckt sig mycket längre än er rättvisa, Men hvarföre skall ni tycka illa om honom? — Jag tycker inte illa om honom. Jag anser honom tvertom för en mycket aktningsvärd man, som har mera penningar än han kan förslösa, mera tid än han vet huru han skall använda, och två nya rockar hvarje år. — Lägg härtill, utropade Marianne, att han hvarken har snille, smak eller lif; att hans förstånd icke är lysande, hans känslor icke eldiga och hans röst utan uttryck, — Du dömer öfver hans ofullkomligheter så i massa, svarade Elinor, och så mycket efter styrkan af din egen inbillning, att det beröm, jag är i stånd att gifva honom, jemförelsevis är kallt och platt. Jag kan endast förklara honom vara en förståndig, belefvad och bildad man med, hvad jag tror, ett godt och kärleksfullt hjerta. — Miss Dashwood, utropade Willoughby, nu bemöter ni mig ovänligt. Ni försöker afväpna mig med bevis och öfvertyga mig mot min vilja; men det skall ej lyckas. Ni skall finna mig lika envis, som ni kan vara listig. Jag har tre ovedersägliga skäl för att tycka illa om öfverste Brandon: han har hotat mig med regn, då jag önskade vackert väder; han har funnit fel hos min vagn, och jag kan icke öfvertala honom att köpa mitt bruna sto. Om det