Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1866, sida 3

psändande; hennes anletsdrag voro alla regelbundna; hennes leende var ljuft och ängslande; och i hennes ögon, som voro nycket mörka, fanns ett lif, en eld, som an knappast kunde se utan att blifva hänryckt. För Willoughby tillbakahöll leras uttryck till en början af den färläsenhet, minnet af hans bistånd framkallade. Ven då denna försvann, då hennes tankar blefvo samlade, då hon såg, att han med n gentlemans belefvade sätt förenade öppenhet och liflighet, och framför allt, då hon hörde honom förklara att han var en passionerad älskare af musik och dans, zaf hon honom en sådan bifalisblick, att han hufvudsakligast ställde sitt tal till enne under återstoden af sitt besök, Man behöfde endast nämna något favorit-nöe, för att få henne att tala. Hon kunde icke tiga då sådana ämnen vidrörles, och hon visade hvarken skygghet eler förbehallsamhet i afhandlingen deraf. De upptäckte snart, att deras njutning af musik och dans var ömsesidig, och att den härrörde af en allmän likstämmighet i omdöme om allt, som hade afseende på båda. Uppmuntrad deraf till en närmare granskning af hans tänkesätt, skred hon vidare tull att fråga honom angående böcker: hennes favorit-lörfattare sramtogos och omtalades med en sådan förtjusning, att hvarje ung man om tjugofem år mäste hafva varit riktigt slolös, som icke genast t.llstått förträftligheten af dessa verk, om han också förut försmått dem. Deras smak var förvånande lik. Samma böcker, samma passager afgudades af båda; eller om någon olikhet visade sig, någon stridighet uppkom, räckte det icke längre än tills kraften af hennes argumenter och glansen