Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1866, sida 2

egde han äfven i hotell Kung Cari ett örsst tal sådane, hvilka, om de också ej fingo spegla sig i slottets gyllene trymåer, ingalunda blefvo stysmoderligt behandlade. Hertigen af Östergötland hade till sig in-l bjudit sina landsmän, och man nunsiceradelder hvarje afton, och H: K. H. sjöng ätskilliga stycken solo vid piano för att roaffl sina resande. Hertiginnan var högst kors synlig och aflägsnade sig efter presenta-I tionen. Det är nu fråga om en konsert om Söndag för en högre bildningsanstalt ! i Stockholm, Met i denna lära näppeligen ! studenterna kunna deltagå äf brist på tid! och krafter. Absolut afgjordt är det visst ej ännu, ty sammankomstens beslut i Tisdags blef att man skulle deltaga, om tenorerna, hvars röster på sista dagarne blifvit hårdt anlitade, ej sanno några svårigheter Vid att än en gång sjunga några timmar. Det är således på tenorerna det! beror, ty att komma med blott 3 stämmor till hufvudstaden skulle naturligen ej gå an, om man också hade 200 tenorer i Stockholm att tillgå, och det är på tenorernas omöjlighet vi tro, då vi hysa den åsigten att studentkören ej kommer att deltaga. Det är måhända mången som ogillar dessa skäl och tar allt nekande såsom en slags oginhet, men jag kan försäkra efter de meningar jag hört, att studenterna ej hysa den allra ringaste afvoghet mot att deltaga i sången för ett slikt ändamål som detta, och äfven de mest rotfästade Upsaliensare, hvilka hysa flyttningsbetänkligheter, se i en högre fri akademi i Stockholm endast en fastare och säkrare grund för omöjligheten att rubba Upsala universitet, ochi för dem som hysa motsatta åsigter är inrättandet af ett hufvudstadsuniversitet naturligen en sann glädje. Således äro båda lägren i den delen eniga om samma sak, fast af olika motiver; det är här som öfverallt: les extrmes se touchent. Omsider synes en af våldsverkarne ha fastnat i polisens klor. Det är en dräng vid namn Johan Adolf Johansson från Örebro län, som här vistats i trakten en längre tid och ofta hörts fälla hotelser om knifskärning och dylikt, hvilken bragd han nu i Söndags i Gamla Upsala-trakten satte i verkställighet, då han, åkande med en bonde, på vägen drog upp en stor knif och med denne måttade ett hugg efter kamratens hals. Bonden undgick dock genom sinnesnärvaro den tilltänkta strupafskärningen och förmådde vrida knifven ur handen på våldsverkarn, men blef då plötsligen i stället häftigt öfverfallen af Johansson med en trubbig snusdosa, med hvilken han illa sårades och fick 4—5 större och många mindre sår. Han körde derpå i full fart till staden och blef efter en temmeligen häftig blodförlust förbunden. Saken anmäldes i poliskammaren, som genast vidtog sina mått och steg; på middagen greps Johansson ute vid Ärna och tter nu inom lås och bom. Föröfrigt är här nu tyst och fredligt, men efter hvad det synes har bandet, om man så får kalla det, dragit på vikingatåg norrut och gifver gästroller i trakten af Gefle. Herrman Bjurstens alltför sorgliga slut och tidiga bortgång, som man här varit vittne till, är redan bekant. Han hade vistats här cirka 8 dagar för att bland gamla vänner söka skydd för den alltmer öfverhandtagande hypokondrien, och hans humör var stundom så återstäldt att han skämtade öfver alla de imaginära sjukdomar han uppställde som rot till det onda; men när David spelat slut på glädjeqvädena, kom Sauls mörka orofulla ande öfver honom, och det var isynnerhet om natten, som de vilda fantasierna drefvo sitt spel; då var han rof för alla de lidelser, som en uppskrämd sjuk fantasi kan framkalla. Öfver en sådan tilldragelse bryter ofta mången stafven, men hvem vill kasta första stenen och hvem har rättighet att med minsta ord göra den redan alltför mycket bittra kalken svårare för efterlefvande anförvandter och vänner? Den som ej sjelf varit i samma fördömelse och som ej sjelf smakat hvad sömnlösa nätter vill säga, frammanade af vilda hårresande syner och drömmar, kan ej ha någon aning om hvad Bjursten lidit. Att han var en god menniska och en varm kamrat veta alla, om också icke hans ofta öfverspända fantasialster fallit hvarjom och enom i smaken. Men han som alla hade sin publik, och den slukade med begärlighet, hvad hans stora produktivitet och arbetsamhet kunde skapa. Det fanns en viss originalitet hos honom, som ofta lyste fram, men äfven den slog ej alltid an på andra än hans beundrare. I ett fall var han lycklig — han behösde ej skrifva för bröd för sig sjelf, men hans alltid tjenstvilliga penna skref så mycket oftare för bröd åt nödställda likar, och mången minnes med tårar huru han hjelpt enkan att få bröd åt barnen, och huru han åt föräldralösa och värnlösa med några drag af sin penna beredde lindring i sorgen, Han saknas af alla som kommit i hans beröring, och sina dagars tal slutade han på — Conrads-dagen, en från Dagligt Allehanda välkänd signatur. Det har i dag varit obduktion på hans döda kropp. Natten mellan i går och förrgår, då det stora stjernfallet skulle inträffa, observerades från härvarande observatorium 3,600 fallande stjernor på 1 timme 15 min., och då hann man ändock ej att i början räkna under de första minuterna. — Vi ha nu vinter med 6 gr. köld, men den vexlar som vanligt här hvarannan dag med regn och slask. Angfartyget Strömsholm från Göteborg tillförde oss i förrgår en stor laddning porter. : TURKIET. KO