och sjutton bäst i att icke hafva någonting att göra med hvarandra i fråga om äktenskap. Men om det händelsevis skulle finnas en ogift qvinna om tjugosju år, tror jag inte att öfverste Brandons trettiofem kunde blifva något hinder för honom att gifta sig med henne. — En qvinna om tjugosju år, sade Marianne, efter ett ögonblicks paus, kan aldrig hoppas att känna eller ingifva kärlek tillbaka, men om hennes hem vore otrefligt eller hennes förmögenhet ringa, förmodar jag att hon skulle kunna underkasta sig en sjuksköterskas pligter för att blifva gift och försörjd. I hans giftermål med en sådan qvinna skulle det derföre icke ligga något anstötligt. Det skulle vara ett parti de conrenance, och verlden skulle vara nöjd. I mina ögon skulle det icke vara något giftermål alls, utan blott ett handelsbyte, vid hvilket hvar och en önskade Lvinna något på den andres bekostnad. — Jag vet, det skulle vara alldeles omöjligt, svarade Elinor, att öfvertyga dig att en qvinna om tjugosju år skulle för en man om trettiofem kunna hysa en känsla så nära gränsande till kärlek, att hon skulle anse honom såsom en passande make. Men jag måste lägga mig emot att du vill döma öfverste Brandon och hans hustru till det beständiga tvånget af ett sjukrum, endast derföre att han händelsevis i går (en mycket kall och fuktig dag) klagade öfver en lindrig känning at reumatism i ena axeln. (Forts.)