Mrs Dashwood, som icke kunde anse en man, fem år yngre än hon, för så oerhördt gammal, som han föreföll hennes dotters ungdomliga santasi, vågade frikänna mrs Jennings från sannolikheten att önska göra sig löjlig öfver hans ålder. — Men åtminstone, mamma, kan du icke förneka orimligheten i beskyllningen, om du också icke anser den elak. Öfver: ste Brandon är visserligen yngre än mrs Jennings, men han är gammal nog för att kunna vara min far; och om han någonsin vore nog lifvad för att blifva kär, måste han för längesedan hafva öfverlefvat hvarje känsla af det slaget. Det är alltför löjligt! När kan en man vara trygg för sådant skämt, om ålder och bräcklighet icke skydda honom? — Bröcklighet! sade Elinor, kallar du öfverste Brandon bräcklig? Jag kan väl förstå att hans ålder kan synas dig mycket större än mamma; men du kan svårligen misstaga dig på alt han ej har det fulla bruket af sina lemmar! — Hörde du honom icke klaga öfver reumatism? och är icke detta den vanligaste bräckligheten hos ålderdomen? — Mitt käraste barn, sade hennes moder skrattande, på det sättet måste du anse mig lastgammal, och måste det synas dig ett underverk att jag kunnat lefva så länge. . — Mamma, nu är du icke rättvis. Jag vet mycket väl, att öfverste Brandon icke är så gammal, att hans vänner behöfva frukta att förlora honom, efter naturens ordning. Han kan lefva ännu tjugo år. Men trettiofem har ingenting att göra med äktenskap. : — Kanske, sade Elinor, göra trettiofem