Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1866, sida 2

hoppades att de icke hade lemnat sina hjertan qvar i Sussex och påstod att hon säg dem rodna dervid. Marianne var förargad deröfver för sin systers skull och vände sina blickar mot Elinor, för att se huru hon bar dessa ansall, med en bäftighet, som förorsakade Elinor vida större pläga än mrs Jennings alldagliga skämt kunde göra. Öfverste Brandon, sir Johns vän, tycktes genom likhet i sätt icke mera passande att vara hans vän, än lady Middleton att vara hans hustru, eller mrs Jennings att vara lady Middletons moder. Han var tyst och allvarsam. Hans utseende var likväl icke obehagligt, i trots af Mariannes och Margarets påstående, att han var en absolut gammal ungkarl, ty han var öfver trettiofem år. Der fanns ingenting hos någon af sällskapet, som behagade Dashwoods; men lady Middletons kalla osmaklighet var så frånstötande, att, i jemförelse dermed, var öfverste Brandons allvar, och till och med sir Johns och hans svärmoders stojande munterhet, intagande. Lady Middleton tycktes först blifva litet upplifvad vid hennes fyra stojande barns inträde efter middagen; dessa drogo henne omkring rummet, ryckte i hennes kläder och gjorde ett slut på allt slags samtal, undantagandes hvad dem sjelfva beträffade. På aftonen blef Marianne, som man upptäckte vara musikalisk, anmodad att spela. Instrumentet stod öppet, och Marianne, som sjöng mycket väl, genomgick, på deras begäran, de förnämsta at de sånger, lady Middleton fört med sig vid sitt giftermål, och hvilka kanske allt sedan legat i samma ställning på fortepianot; ty ladyn