Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1866, sida 2

nen, trasvargar af värsta slaget, dinglade med benen ända ner vid marken och hade största möda i verlden att under skoj och slag framdrifva dessa trilska djur, hvaraf man utvalt exemplar, som måste väcka uppseende för deras usla beskaffenhet. Förföljde af pojkhopar, under skrik och väsen, åstadkommo de stort tillopp af massan, och skrattsalfvor var belöningen, hvarhelst tåget drog fram. Den vanliga annonseringen med kringvandrande affischer och ofantliga vagnar, fullklistrade med olikfärgade annonser, saknades ej heller. I tvärgatorna, som utmynnade i Strand och der trafiken ej var så stark, uppträdde akrobater, jonglörer och negrer, dansande och sjungande så kallade , Christy Minstrels (det är från dylika , In the strandhärleder sig). Alla voro omgifna af större folkhopar, som gapade och betalade sin penny, ty en af medarbetarne går alltid med häfven. På detta sätt fortgick tiden till kl. !(, 12, då ceremonien skulle börja: ingen gång voro trottoarerna till trängsel öfverfyllda, utan rörde man sig lika beqvämt i Westend som i City under vanliga dagar. Jag var ej i City, ty alltför van vid dylika uppträden, föredrog jag en lugnare plats bakom det jernstaket, som omgifver borggården utanför ,,Charing Cross Hotel, der jag hade en beqväm plats; söndriga kläder och stukade hattar äro lönen för närgångenhet i folkträngsel. Från husen fladdrade fanor, mest engelska och danska; från åtskilliga balkonger hängde gamla röda ylleborddukar. På slaget !(,12 framkommo, såsom genom ett trollsag, poliskonstaplar från alla håll. Dessa placerade sig långs trottoarerna med omkring 20 alnars afstånd, och på gatorna red här och der en öfverkonstapel, utdelande ordres. År 1215 begärde staden London af konung John att få lof sjelf välja sin styresman; detta beviljades på vilkor, att denne mayor eller borgmästare skulle väljas hvarje år samt presenteras för konungen eller hans högste kansler, för att af lägga ed att vara huld och trogen. 1 spetsen för stadens åldermän och domare samt embetsmän, begaf sig då den utvalde mayorn till Westminster, der högsta domstolen håller sina sessioner, för att presenteras af magistratssekreteraren och aflägga eden. Detta är anledningen till tåget. Numera åtföljer äfven den afgående lordmayorn, för att få sin ed häfd. Den afgående lordmayorn, mr Philipps, är chef för ett stort manufakturhus, är mycket rik och har gjort sig omtyckt för sin gästfrihet och menniskovänlighet under detta svåra år, äfvensom för sin godmodighet och sina humoristiska tal till konungsliga personer eller sina likar. Den nye heter Gabriel och är chef för ett stort trävaruhus, likaledes ofantligt rik Från , Guildhall, Londons stadshus, er präktig byggnad, som förtjenar sin eger historia och som i år blifvit praktfull restaurerad med en kostnad, som tillochmed här väckt förvåning, utgick nu klockan !,12 processionen i viss ordning, passerade som en slingrande orm åtskilliga gator inom City och nalkades ändtliger klockan 1,2 platsen der jag stod. Att den kunde passera dessa trånga och krokiga gator i City utan att störas, bevisar huru väl polismakten i denna stora stad är ordnad, och huru folket lyder. Ingen militär syntes, mer än den hedersvakt som åtföljde processionen. Denna hedersvakt utgjordes af en sqvadron af de vackra lätta dragonerna, kallade Scottish Gray, emedar alla hästarne äro grå appelkastade; uniformerna likna skånska hussarernas. Framför processionen redo ungefär 10 man; i slutet likaså, och långs trottoarerna enstaka ryttare på något afstånd efter hvarandra. (Inom parenthes vill jag nämna, att på en vink af polisen och genom i karrier ridande konstaplar hejdades i alla tvärgator åkdonstrafiken, så att processionen framgick utan hinder.) Inom eskorten kom nu hela skaran efter en viss ordning, åtföljd af minst 10 musikkårer, som på vissa afstånd voro instuckna, fast så längt från hvarandra, att då hvarannan kår alltjemt blåste en marsch, störde de dock ej hvarandra. Delade i smärre grupper tågade nu tanbärare, förande de olika skråembetenas dyrbara. stora och vackra sidenstandar. Bärarne, bestående af medlemmar af skråen eller tjenare, alla i mer eller mindre kostliga kostymer, gammaldags och gamla, stretade af alla krafter mot den skarpa nordanvinden, och nog fingo de sina pelsar varma på den tre timmars långa vandringen. Dessa fanbärare skulle föreställa stadens korporationer; embetsverken representerades af deras chefer. Dessa åkte uti vanliga vagnar, som kördes af spannridare i jokejdrägt, på kuskbockar och