Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1866, sida 2

vid deras sista farväl till ett så högt älskadt ställe. , Kära, kära Norland! sade Marianne, då hon vandrade ensam framför huset, sista aftonen af deras vistande der; smär skall jag upphöra att sakna dig! — när lära att känna mig hemmastadd annorstädes! — O! lyckliga hus, om du kunde veta hvad jag lider då jag nu ser dig från denna fläck, hvarifrån jag kanske aldrig mera får se dig! — Och ni, välkända träd! — men I skolen förblifva desamma. Intet löf skall vissna derföre att vi äro borta, ej heller någon gren blifva orörlig, oaktadt vi icke längre kunna gifva akt på er! — Nej, I skolen förblifva desamma; omedvetna om det nöje eller den saknad I förorsaken, och känslolösa för hvarje förändring hos dem, som gå under eder skugga! — Men hvem skall stanna qvar för att njuta af eder! VI KAPITLET. Första delen af deras resa tillryggalades under en alltför melankolisk sinnesstämning att kunna vara annat än tråkig och obehaglig. Men allt efter som de närmade sig slutet deraf, öfvervann deras intresse för utseendet, af en trakt, som de skulle bebo, deras nedslagenhet, och en vy af Barton Valley uppmuntrade dem. Det var ett behagligt fruktbart ställe, omgifvet af skog och rika betesmarker. Sedan de åkt mer än en mil utmed detsamma, uppnådde de sin egen boning. En liten gräsbeväxt gård utgjorde hela dess framsida, till hvilken en liten nätt grind lemnade dem tillträde. Som hus betraktadt, var Barton Cottage, ehuru litet, dock beqvämt; men som villa