Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1866, sida 1

De uppmuntrade hvarandra nu i häftigheten af deras smärta. Den sorg, som i början öfverväldigade dem, förnyades frivilligt, eftersöktes och uppväcktes åter och åter igen. De öfverlemnade sig helt och hållet åt sin sorg, sökande en tillökning deraf i hvarje tanke, som kunde framalstra den, och föresatte sig att aldrig merg. låta trösta sig. Elinor var också djupt bedröfvad, men likväl kunde hon kämpa emot och anstränga sig. Hon kunde rådgöra med sin bror, kunde emottaga sin svägerska vid dennas ankomst och bemöta henne med passande uppmärksamhet, och lyckades slutligen att uppväcka sin mor till ett likartadt bemötande och uppmuntra henne till samma fördragsamhet. Margaret den andra systern, var en godmodig, välartad flicka; men som hon redan hade insupit en stor del af Mariannes romantik, utan att ega mycket af hennes förstånd, hade hon, vid tretton års ålder, icke mycken utsigt till att blifva lik sina systrar vid en mera framskriden period af lifvet.