Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1866, sida 2

nisationen, och specielt om den förändring, som oster det sista krigets erfarenheter böra införas i de hittills följda taktiska systemerna, innehåller ,,Patrie en artikel, i hvilken den åsigt framhålles, att, till lje af fistningars förminskade vigt för krigsoperationerna, de teckniska kärerna kunna förminskas, men att det deremot är nödvändigt att upprätta en särskild kår efter proussiskt mönster till jernvägsoch telegraftjensten. Derefter heter det vidare: ,,Då vi nu öfvergå till frågan om de förbättrade gevären och de refflade kanonerna, så torde det knappast behöfvas något särskildt bevis för, att vissa vapenags roler blifvit fullkomligt förändrade. Man har flera gånger sett, att det beömda österrikiska kavalleriet icke kommit alt taga aktiv del i striden. Så skedde redan vid Solferino, der det tunga kavallerjct, som stod bakom två österrikiska linier, blef bragdt i oordning af kulor från våra refklade kanoner, hvilka ned slogo i deras sqvadroner, ännu innan kavalleriet kunde tänka på att gå anfallsvis till väga. På samma sätt gick det vid böhmiska gränsen och vid Königsgrätz, der samma kavalleri tillbakakastades och starkt medtogs af elden från det med tändnålsgevär nade preussiska kavalleriet. I ligret Chalons har man äfven nyligen gjort en intressant erfarenhet. En afdelning af 80 foljägare, som sköt på en skott-tafla, uppställd på ett afstånd af 400 metres och föreställande en kavallerifront, afsköt 4 kulor pr man, af hvilka 169 träffade taflan, under det en s vadron, bestående af de bästa ryttare i vår armå, tillryggaade samma väg i karrier på 32 sekunder. Hvad kan man nu sluta af dessa erfarenneter? IIxad annat än att kavalleriet på grund at de förbättrade skjutvapnen måste upphöra med den taktik, som ittills varit använd, samt inskränka sig till att blifra förtrupp för armåen, utspej och begagna sig af fiendens svaga punker, komplettera hans nederlag soch förhindra honom att samla sig på nytt. Men då detta för framtiden skall blifva den uppgift, som ställes på kavalleriet i vår tids armåer, och då denna uppgift endast kan lösas af lätt kavalleri, så följer häraf, att kyrassieroch dragonregementen nu äro onyttiga och måste försvinna i den nya armborganisationen, för att lemna plats åt ett större antal lätta kavalleriregementen. Redan för tre år sedan blef denna idö utvecklad i en brochyr: , Influence des inventions modernes sur lart de la guerre, hvilken brochyr en at krigsministerns organer då på det hi istigaste bekämpade. De nyss vunna eegrarne hafva förändrat igterna, och det ögonblick har kommit, då man icke kan undvika att erkänna gifna fakta. Men — så skall man kanske invända — hvad skall det blifva utaf de 25 regementen tungt kavalleri, som vi nu hafva? Skall det vara nog att fråntaga dem hjelm och harnesk samt göra dem till ridand gare eller hussarer, eller skall man afskeda dem och således beröfva sig nyttan af det utmärkta och handfasta folk, hvaraf dessa regementen bestå, och af de starka hästar, som de hafva? Vi tro, ätt man mycket väl kan använda både manskapet och hästarne vid artilleiet, ty man skall utan tvifvel snart blifva nödsalk ad att föröka detta vapen, som dagligen mer och mer börjar intaga en framstående pl.ts i de nyare armåerna. Det förekommer oss derföre — för att nu resumera hvad vi gt — nödvändigt, att man vid den förestående reorganisationen af armöen måtte underkasta följande punkter en noggrann pröfning: 1) förminskning af fåstningarnes antal; 2) förminskning a! ingeniörkår ens effektiva styrka; 3) inrittandet ar en speciel kår för jernbanornau och elektriska telegraserna; 4) asskaffande af det i sluten linie eller i massor anfallande kavalleriet; 5) förökande af det lätta kavalleriet och artilleriet.eo