Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1866, sida 2

strul! — och vi voro ännu en gång slutna i hparandras armar. Ännu en gång, efter så många månaders bitter skiljsmessa. O, detta ögonblicks lycksalighet! denna berusande, ö verväldigande lycka! som aldrig kan glöommas och likväl aldrig fullkomligt återkallas. Tårar, kyssar, frågor, suckar, afbrutna utrop — hvem kan återkalla eller återgifva dem? De äro heliga och sväfva obestämdt för mitt minne. — Jag är bättre — jag vet att jag är bättre. Dödsbördan är lyftad från mitt hjerta, och lifskällorna förnyade i mina ådror. Ah, Barbarina -— min lilla Barbarina, hur ljuft att åter lefva! Hur tungt lifvet varit utan dig! Det synes mig att jag knappast kände hela djupet af min ömhet för dig, förrän jag hade förlorat dig. 2 Vi skola aldrig skiljas mera, min älskade. — Aldrig, förrän döden skiljer oss — men vi vilja icke tala om döden, min ling. Så — låt mig lägga mitt hufvud vid ditt bröst; låt mig känna din andedrägt på min panna! Gud vare tack för all denna lycka! — Amen, Hugh. — Har du saknat mig, min lilla? — Dag och natt, sofvande och vakande, i hvarje handling och hvarje tanke. i Han smålog och tillslöt ögonen. En outsäglig frid smög sig öfver hans anlete, och han föll i sömn. Jag vågade icke röra mig — jag vågade knappast andas; ty hans hufvud hvilade på mitt bröst, och mina armar understödde honom. Ack! hur svag han var — hur svag och blek och tärd af sorg! En lång stund förflöt på detta sätt. Han sof som ett barn; och, under det han sof, såg jag med bänryckning den svaga färgen äterända till hans öppna läppar, och den dliga blekheten något försvinna från hans