Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1866, sida 2

ver rummet, väckte henne med att vidröra hennes arm, lade fingret på munnen och pekade först på min vigselring och sedan på dörren. Hon slog upp sina mörka ögon — såg bestört ut, sedan förvirrad — men tycktes slutligen förstå; viskade ,,capisco och smög sig ur rummet. Jag satte mig på hennes plats — ensam med honom. Hans ur låg på bordet — hans gamla förtroliga ur, och vid kedjan var fästad en liten enkel guldmedaljong, som jag en sång gifvit honom, innehållande mitt porträtt. Det föreföll så besynnerligt att se dem der. Jag höll andan och lyssnade efter hans andedrägt. Jag kunde icke höra den. All min förra förskräckelse återvände. Jag hade ämnat sitta der tyst, tills han vaknade; men det var omöjligt. Jag kände att jag måste se på honom, risken måtte vara hur stor som helst! Jag steg upp och, beskuggande lampan med handen, smög jag mig till sänge Hans ansigte var vändt mot väggen; hans hår föll ned på hufvudkudden i långa, vilda lockar; och han låg med ena handen öfver sitt hufvud och den andra vårdslöst tillbakakastad. Hvilken utmerglad hand det var, och hur ådrorna pickade derpå, då jag betraktade den! De länge tillbakahällna tårarna qvällde upp från mitt hjerta till mina ögon och föllo tungt, en och en, på täcket, likt droppar af sommarregn. Han rörde på sig och jag drog mig hastigt tillbaka. Sedan suckade han; mumlade någonting för sig sjelf; gjorde åter en rörelse och sade: — Che ora d9? Jag stammade: — Mezgza-notte, signore. Jan drog hastigt efter andan; tycktes lyssna ett ögonblick; sedan satte han sig hastigt upp — drog tillbaka sängomhänget — och utropade: , Barbara! min hu