Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 1

hennes magra, hopknutna hand. Det såg ut som om hon icke kunde förmå sig att yttra hvad hon nu hade att säga. — Han for utomlands, fortsatte hon. Han skref till mig. Det var hans önskan, att jag icke längre skulle stanna på Broomhill. Han — han hade beslutat att skaffa mig ett hem långt borta; och han bad mig träffa honom — i Chambery. Detta bref kom till mig som min dödsdom. Jag hade väntat det; men slaget föll derföre icke mindre tungt. Jag lydde utan knot. Om han befallt mig dö af långsamt gift, skulle jag lydt lika bokstafligt. Jag for. Han sade mig, att jag hädanefter skulle bo i Nizza, der han köpt en villa till mig vid hafvet. Äfven häri visade sig hans vänliga omtanka för mig. Det var mitt eget land, mitt eget klimat, mitt eget haf. Men det var förvisning — förvisning! — Men då ni lemnade Chambery, började jag, darrande af ifver att få veta mera, då ni lemnade Chambery, i hvad — — Tålamod, sade hon åter. Ni skall få höra allt. Jag sammanträffade med honom i Chambery. Han föregaf der, att jag var hans syster. Jag anlände en Söndags eftermiddag. Det var bestämdt, att vi skulle börja vår resa följande dag. Jag steg tidigt upp och gick ut före frukost; ty jag var mycket orolig. Han bad mig gå till postkontoret och gifva befallning, att alla bref till honom skulle skickas till Nizza. Han gaf mig också sitt pass att visa, i händelse något kommit med morgonens post. Jag föresatte mig, under vägen, att jag icke skulle lemna hans adress. Der fanns alltid fara att underrättelser om er slutligen kunde komma, och mitt enda hopp hvilade på er frånvaro.