Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 1

cke voro ämnade för ert öra. Förstår ni mig? — Fullkomligt. Men min man — mr Farquhar — säg mig hvar? — Tålamod. Jag har först en bekännelse att aflägga. — En bekännelse? upprepade jag, i det all min fruktan på ögonblicket rusade tillbaka till mitt hjerta. Hon blef till och med blekare än förut och knöt vildt handen, som hvilade på bordet. — Ni flydde, sade hon lågt; och er flykt beseglade mitt öde. Förr eller sednare måste ni återvända — jag visste det. Jag visste också, att dagen för er återkomst skulle blifva min bannlysningsdag. Jag hade hatat er förut, men från den stunden hatade jag er med tiofaldig bitterhet. Ja, ni må väl rysa! Vi sydländskor hata, liksom vi älska — till raseri. Det var en tid, och det för icke länge sedan, då jag, utan förbarmande, kunde beröfvat er ert lif. Jag lyssnade liksom i en förskräcklig dröm. — Ni flydde, fortsatte hon, med svårighet dragande andan och talande i korta, skarpa meningar, liksom då man erfar någon häftig plåga. — Ni flydde, och jag var åter fri. Men min frid var borta. Han led, och hans lidanden voro mina lidanden — hans oro min oro. Lifvet förlorade sitt sista behag för mig. Jag afskydde till och med Broomhill — Broomhill, en gång så lugnt och angenämt! På detta sätt förflöt ett är. Ater afbröt hon sig hastigt. Hennes panna rynkades, och ådrorna svällde på