Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1866, sida 2

förvirrad, Barbara; och likväl kunde jag knappast låta bli att skratta. — Stackars Ida! det var mycket förtretligt för dig. — Åh, det gjorde ingenting. Nåväl, kära Barbara — vi gingo igenom hela Campana-galleriet; och sedan, då vi kommo ut, föreslog mr Penwarne att vi skulle göra en promenad. Och — och — då — Hon höll upp; och jag blef förskräckt att känna hur hennes hand darrade i min. — Hvad, Ida, utropade jag, du är nervös, barn! Dina kinder blossa — du darrar — hvad är det? — Jag — jag vet knappast om jag skall skratta eller gråta, stammade hon; men — men alltsammans är så besynnerligt — jag tycker mig knappast kunna tro det — — Tro hvad, min älskling? — Hvad han sade mig i — i trädgården. Ett hastigt ljus gick upp för mig. Jag lutade mig öfver henne, der hon satt vid mina fötter, tog hennes vackra hufvud mellan mina händer och vände hennes ansigte mot mig. — Hvad sade han dig, min lilla Ida? frågade jag leende. Ati han icke glömt dig alla dessa år — och att Ida Penwarne skulle låta mycket vackrare än Ida Saxe? Hon kastade sina armar om min hals och gömde sitt rodnande ansigte i min famn. — Han sade, att — att han alltid tänkt på mig med ömhet, hviskade hon, och att — sedan den första dagen han träffade mig här i Rom — han — han älskade mig. ( — Och du, liebe — hvad svarade du?