att, i enlighet med hvad bankens delegare vid tvenne bolagsstämmor beslutat, 1:a S 1:a mom. af de för banken den 13 September 1864 nådigst fastställda bolagsreglor måtte erhålla följande förändrade lydelse: 81. Mom. 1. Siftelse-eiler grundsonden för Skaraborgs läns enskilda bank skall utgöra minst In million (1,000,000) rdr riksmynt, motsvarande Två hundra femtio tusen (250,000) rdr silfver samt högst Två millioner (2,000,000) rdr riksmynt, motsvarande Fem hundra tusen (500,000) rår silfver, har K. M:t under den 2 i denna månad funnit godt samma ansökning bifalla. — Pyreningen för frivillig vård af sjuke och sårade i fält hade i Måndags afton sin årssammankomst i Militärsällskapets lokal i Brunkebergs hotell. A.-B. berättar derom: Förhandlingarne leddes af föreningens ordförande, hertigen af Östergötland, och sammankomsten hedrades af enkedrottningens och hertiginnans af Östergötland närvaro. Efter en helsning af ordföranden till H. M:t enkedrottningen, föredrogs först revisionsberättelsen, afgifven af öfversten frih. A. G. Lejonhufvud och d:r A. Lamm. Revisorerna redogöra till en början för föreningens ekonomiska ställning och verksamhet, med hänseende till hvilken de uttrycka den åsigt, att verkställande utskottet sökt utbilda ett temligen stort antall sjuksköterskor, medan anskaffandet af materiel för sjukvården tyckes hafva fätt stanna i andra rummet. Genom minskning i antalet af antagna sköterskor skulle uppkomma en besparing, som, enligt revisorernas åsigt, borde användas till anskaffande af materiel. Berättelsen afslutas med en väl skrifven framställning rörande föreningens ställning och uppgift i allmänhet, hvilken vi anse oss böra här i sin helhet återgifva. Revisorerna yttra: En större utveckling af föreningens verksamhet uti fredstid synes motverkas af allmänhetens bristande öfvertygelse om föreningens behöflighet. Hotar krig, blir behöfligheten insedd och verksamheten nog tagen i anspråk och är då helt visst otillräcklig. Men det är just under fredstid, som föreningen måste förbereda möjligheten af fullstän-. digare sjukvård under kriget. Det är derföre högst välbetänkt af utskottet att genom pressen upplysa allmänheten härom. Vårt tidehvarf. som i allmänhet beskylles för egennytta och kallsinnighet, har tilläfventyrs svårt att finna sig uti menniskokärlekens utöfning, då denna skall ske under någon ny form. Man har velat anse den nya föreningens syfte såsom en utopi. Liksom det funnes något utopiskt för menniskokärleken! Liksom icke välgörenhetens historia oupphörligt intygade, att det, som under en viss tid har synts overkställbart, småningom låtit sig verkställa i följd af förenade krafter och nya uppfinningar. I fordna tider var det enväldsherrar, som förde krig, ofta af ringa anledning och med biträde af lejda utländska trupper eller dräggen af folket. Folken sjelfva deltogo icke uti stridens utgång. I händelse at nederlag eller seger hade de att lida aniingen af egna eller fiendens trupper. Förhållandena äro nu annorlunda. De fria folken vilja j. lefva och dö för sitt oberoende. Landets barn gål. sjelfva hurtigt i fält. Hela folket deltager lifligt i hvarje den ringaste skiftning af kriget. Det är en frisk och stark afdelning af nationen, som blottställes för krigets vapen och faror. Den sårade eller sjuke militären kräfver hjelpen, icke såsom en det enskilda deltagandets nådegåfva, utan har anspråk på att samhället, som han sökt försvara, skall infria sin hedersskuld. Den, som efter stridens slut besökt de sårade på valplatsen eller ij ambulanserna, har helt visst ofta hört käcka soldater vemodigt klaga: , Här ligga vi nu alldeles öfvergifna, och vi ha dock stridt tappert! Der finnes ju också nästan intet, som för dem ersätter den saknade omvårdnaden i hemmet. Armeerna förflytta sig ofta både under och efter striden. De få militärläkarne medhinna ej fö bindningen af alla i striden sårade och måste för öfrigt åtfölja sjelfva hären. I alla händelser blifva en stor del sårade qvarliggande på slagfältet. Huru länge det dröjer innan de upptagas och vårdas kan ofta bero på slumpen. Barmhertighetskänslan och en god vård om de sårade ålägga skyndsamhet. Den engelska tidskriften , The Lancet omtalar, att, då efter slaget vid Alma de stridande arm erna genast tågade vidare, en engelsk läkare, d:r James Thomson, stannade frivilligt qvar på slagfältet, tillika med sin vaktsoldat, under loppet af 4 å 5 dagar för att ensamma vårda omkring 700 svårt sårade ryssar, tills det ändtligen lyckades dem att bringa ungefär hälften af dessa ombord på en engelsk ångare och öfverföra dem till sjukhusen i Odessa. De öfriga nödgades man Jemna qvar. Fartyget måste nemligen lägga ut, emedan en styrka af några tusen ryssar närmade sig. Den menniskovänlige läkaren dog uti kolera kort efter I denna öfveransträngning. Skildringen af Solferinos slagfält natten och dej: tre följande dagarne efter slaget den 24 Juni 1859, tecknad i sina rysligheter af ögonvittnet Henry Dunant, har vändt hela den bildade verldens uppmärksamhet på nödvändigheten att minska de gräsliga olyckorna på slagfälten. Det blir också nödvändigt att numera, då större truppmassor föras i fält och förstörelseverktygen bli mera verksamma, omtankan om militärens omvårdnad ökas, — ty icke finnes der utsigt, att menniskorna skola upphöra att bekriga och döda hvarandra. En annan sida af krigets olyckor äro sjukdomarne. Kolera, tyfus, rödsot, skörbjugg och hospitalsbrand kräfva sina offer långt talrikare än sjellva striderna. ,Krigshistoriska intyg om behofvet af läkarevård för svenska armten, meddelade af nuvarande ö: verfältläkaren vid Stockholms garnison, en medlem af föreningens verkställande utskott, vitsorda att äfven den svenska krigsbären under de sednaste trenne århundradena varit hemsökt flerfaldiga gånger mera af sjukdomsförödelser än af fiendens vapen; att bristen af läkare för landtarm6ens och flottans krigsbehof varit utomordentligt stor; och att den ännu på sednaste tiden var så stor, att man nödgades anförtro ledningen af större sjukhus åt personer, som icke egde rätt att läkareyrket på egen hand utofva. När härtill kommer, att dödligheten bland läkare i fält är i allmänhet ganska betydlig, så inses lätt den stora svårigheten att motsvara rättmätiga anspråk. De sjukvårdssoldater, som numera inöfvas, kunna vara lämpliga att med behöflig omtanka uppsamla de sårade på slagfältet och der eller i sältambalansen under vissa förhållanden anlägga den första förbindningen, men torde vid frågan om den sjukes tillbörliga omvårdnad på militärsjukhusen stå långt efter den qvinliga omvårdnaden. Det förmår ingen offentlig förvaltning, dess organisation må vara än så god, att tillfredsställa de behof, som åkallas för den sjuke eller sårade militären i ält. Den frivilliga sjukvården måste derföre hjelpa till och, för att kunna det, göra sina förberedelser i god tid. Samhället, hvilket vanligen belönar den, som räddat ett enda menniskolif, kan icke eller får icke tveka att med alla krafter understödja den frivilliga sjukvårdsföreningen, som gsyftar att i kris rädda tusende medborgares lif.