Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1866, sida 2

dallrande, melankoliska röst, med dess lätta utländska brytning. — Hvems barn är det? Jag slöt min gosse tätare till mitt hjerta. Mina läppar rörde sig, men yttrade intet ljud. — Hvems barn är det? upprepade hon. — Mitt. Hon tog ett steg framåt; men i detsamma hon gjorde det, sprang jag tillbaka, lade barnet i vaggan och ställde mig framför den, darrande, men ursinnig, lik ett vilddjur vid ingången till sin kula. — Håll er undan! ropade jag häftigt. Ni skall icke vidröra honom. Hon såg på mig med ögon, som vidgades under det hon talade. — Pårel sade hon föraktligt. Tror ni jag ville göra ert barn något ondt? Sedan blef hennes ansigte vänligt och hennes röst mildare, då hon tillade: — Är det icke hans också? — Hans! upprepade jag, i det min förskräckelse hastigt lemnade rum för harm. Vågar ni nämna min man inför mig? — Jag kommer hit i afton i ingen annan afsigt än att tala om honom. — I sådant fall, sade jag, beherrskande min röst till en fast köld, måste ni vara god och komma ihåg att ni tilltalar mr Farquhars hustru. Hon smålog föraktligt. — Hans hustru? upprepade hon. Ja — ni behöfver ej frukta, att jag glömmer let.