Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1866, sida 2

ensk vaggvisa; kysste honom, pratade med honom och gaf akt på hur hans stora blå ögon voro riktade mot den sprakande elden i undran och förtjusning. Dessa vorc mina lyckliga ögonblick — mina enda lyckliga ögonblick nu — och äfven dessa vorc ofta förmörkade af plötsliga moln af ängslan. Helt hastigt öppnades dörren, och Goody tittade in, med ett något förskräckt utseende. — Mitt lam, sade hon, det är en dam derute, som önskar tala med er. — En dam? — Och — och hon frågade efter mrs Farquhar, tillade Goody fruktande. — Mitt namn? stammade jag, gripen af en obestämd förskräckelse. Hvem känner mitt namn? — Hon är en fullkomlig fremling, sade Goody, och — hon är här! Jag steg upp, då den fremmande visade sig på tröskeln. Hon steg in — stängde dörren — kastade tillbaka slöjan. Det var Maddalena. XXX KAJIILEL. Maddalenas bekännelse. Min första känsla var fasa — oblandad, öfverväldigande fasa. Jag blef kall från hufvud till fot, och mitt hjerta nästan upphörde att klappa. Ett ögonblick stodo vi der, ansigte mot ansigte, i brasans sken, båda tysta. Maddalena var den första som talade. — Slutligen träffas vi, sade hon lågt, men tydligt. Slutligen! Jag ryste. Jag mindes så väl denna