Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1866, sida 2

och med hvilken ifrig undran hon betraktade den dagliga fortgången af hans arbete; hur han en dag tog henne med sig till ett tafvelgalleri; hur han en annan dag gjorde ett litet porträtt af henne i olja och gaf det till hennes mor; hur han slutligen erbjöd sig att undervisa henne i ritning; och hvilken lycklig tid det var, då hon brukade följa med honom ut på ängarne bakom huset och afteckna ett träd eller en blomma — dessa och dylika enkla händelser utgjorde det förnämsta af hennes lilla berättelse; likväl intresserade mig hvarje serskild omständighet, och jag hörde på från början till slut med ett ömt deltagande, som för tillfället kom mig att glömma mina bekymmer för hennes lycka. På detta sätt sutto vi och pratade tills den tidiga skymningen inbröt, och det röda skenet från spiseln blef det enda ljus, hvarvid vi sågo hvarandras ansigten; och då gick Ida upp till sitt eget rum, och jag var åter ensam. Blåsten hade tilltagit inom den sista timman och sleg allt då och då i häftiga stötar mot fönstret. Jag steg upp och såg ut. En och annan stjerna tindrade fram mellan molnen, och några regndroppar kommo emellanåt med blåsten. Jag vände mig från den bedröfliga utsigten, återtog min förra plats och återföll i mina gamla tankar, som om ingenting inträffat att afbryta dem. Straxt derpå vaknade min lille gosse med detta ljufva, otåliga, otydliga skrik, som var så vältaligt för mitt öra. Jag skyndade att kasta mera ved på spiseln, för att göra rummet gladt för honom; tog honom sedan i mina armar; dansade med honom af och an framför brasan vid melodien af en gammal itali