Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1866, sida 2

— Jag minns knappast — jag — jag tror jag sade, att jag var mycket glad att icke hafva varit — glömd — af honom. — Men, mitt kära barn, är det icke något förhastadt? Du har icke sett mr Penwarne mer än två gånger förut, och hur kan du veta om — — Jag har sett honom många gånger, sade Ida förläget. Jag — jag kunde icke hjelpa det. Jag förmodar att, då han visste hvar jag bodde — — Lyckades han möta dig af en händelse — hvad? — Kanske; och så — — Och så? — Bodde han i vårt hus mera än två år. Det är icke som om vi voro fremlingar. — Det är sannt. — Och — och dessutom, Barbara, tror jag — att jag älskade honom litet, innan jag ens kom till Zollenstrasse. — Vackra, okonstlade Ida! Hennes länge gömda hemlighet var slutligen omtalad, och hela det öfriga af hennes lifs oskyldiga roman snart meddeladt. Detvar den gamla, gamla historien, på hvilken verlden aldrig är trött — den gamla historien om huru beundran och tacksamhet vexte till kärlek i en oskyldig mös hjerta, boende der, ett oskrifvet poem, år efter år; ren, som hennes egen själ, och helig, som hennes religion. Hon hade så mycket att omtala, och likväl var det så litet, då det blifvit omtaladt. Hur han först kom att bo i hennes fars hydda vid stränderna af Isar; hur han från början vänligt egnade henne sin uppmärksamhet; hur hon tyckte om att stå bredvid honom, då han målade,