han steg upp, då han fick se mig, och fattade min hand så vänligt, och — och frågade mig, om jag skulle vilja gå till Campana Museum, till hvilket han hade ett inträdeskort. Nu vet du ju, kära Barbara, att det nästan är omöjligt att skaffa sig tillträde dit, och — — Och du gick, förmodar jag? — Jag var mycket glad att begagna mig af tillfället — och trodde, att det ej kunde vara något anstötligt att gå i sällskap med en — en herre, som jag känt sedan jag var litet barn. — Säkert icke, min kära Ida. Jag är glad att du sett samlingen. Den är mycket vacker. — Ja, mycket, svarade Ida. Han frågade, hos hvem jag bodde. Jag fann, att han känner dig, Barbara. — Känner mig? upprepade jag. Hur skall jag förstå det? — Han har träffat dig på ett lustparti. — Ah — det är möjligt. Jag har glömt hans namn. — Penwarne — Alfred Penwarne. Ar det inte ett ståtligt namn? — Jo — det är ett godt namn. Jag erinrar mig honom nu. Han är mycket satirisk. — Han är mycket qvick, sade Ida, starkt rodnande. — Nå, kära barn — jag menar ingen ting ondt om din vän. Så, han påminner sig hafva sett mig i Tivoli? — Ja; och han frågade mig, om du var af familjen Carlyon af Pen — Pen — någonting i Cornwall; och så sade han, att Carlyon var ett Cornwalskt namn, och att han sjelf var från Cornwall. Jag var så