Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1866, sida 1

tid till öfverläggning. IIelsa Uilda och säg henne, att jag hoppas få återse henne i morgon. Här, Goody — gif mig älsklingen! Jag vill sjelf bära ned honom. Och dermed skyndade jag bort, ned för den stora stentrappan och hem den kortaste vägen, så fort jag kunde, stannande endast en gång några minuter vid den engelske bagarens i Via Condotti, för att köpa några engelska thebröd till min tantes the. Ty jag kände mig säker, att hon skulle komma. Hur långsamt timmarne den eftermiddagen gingo! Hur orolig jag var, och hur min säkerhet småningom aftog, ju mer klockan närmade sig sju! — Hon är så envis, tänkte jag. Hon kan aldrig inse att hon haft orätt. Men så är hon också rättvis, när allt kommer omkring, och hon måste medgifva, att jag har rättighet till den förnämsta rösten i en sak, som så väsendtligen angår mig sjelf. Skall hon komma? Eller skall hon tvinga mig att först gå till henne? Om hon tänkte komma, skulle hon säkert vara här nu, och likväl Jag gick till sängkammarfönstret hvarje ögonblick. Jag lade ny ved på elden; satte hennes stol tillreds i den varmaste vrån; putsade lampan; vederqvickte mig allt då och då med en försigtig blick på min sofvande älskling, och lyssnade med klappande hjerta till hvarje ljud i trappan. Slutligen, just då klockan visade ett qvart öfver tiden, och jag var färdig att sätta mig ned och gråta af förtviflan, öppnades dörren och min tante trädde in. Jag sprang till hennes möte med ett glädjeskri — kysste henne — hjelpte henne