att inträda i tyska förbundet, för att tillintetgöra den sista återstoden af dess nationella existens. Enda hindret för det kompletta utförandet af dessa afsigter är den del af Polen, som, under Österrikes spira, har bevarat sitt språk, sin religion och sina nationella bruk. I fullföljandet af sina planer stöta Preussen och Ryssland således här på — Österrike. Och hvem kan mot Ryssland försvara Donaudalen och denna flods mynningar? Ivem kan hastigast och verksammast understödja sultanen, om icke Preussen? Hvem kan genom sina rådslag, genom sitt inflytande och understöd förbindra uppslukandet af de tyska sydstaterna? Hvem är Sachsens nödvändige bundsförvandt? Hvem håller det så ifrigt efterlängtade Böhmen i sina händer, om icke Österrike? Må Österrike försvinna eller förnedras; följden skall blifva, att Preussen och Ryssland skola se undanröjdt ädet förnämsta hindret för uppfyllandet af sina ärelystna planer. Kunna deras planer någonsin korsa hvarandra? Hvilka intressen har Preussen i Svarta hafvet och Konstantinopel? Aldrig skulle någon revolution i turkiska riket kunna göra något intrång på Preussens inflytande, handel eller industri. Har Ryssland något intresse att motsätta sig Preussens afsigter på Tyskland? Ryssland har försökt att genom giftermål törskaffa sig inflytande i Tyskland; hvilken nytta har det haft deraf? Var det så i Tyskland vunna inflytandet till något gagn för czaren t. ex. under kriget på Krim? Ar det då icke bättre för Ryssland, att Tyskland är i Preussens hand? — — Ingenting skiljer således Preussen från Ryssland; allt bidrager att förena dessa makter. , Hållande sig till hvarandra — så skrifver nyligen en rysk statsman — kunna Preussen och Ryssland trotsa hela Europa. — — Sammanhanget i de begge ländernas diplomati har redan gifvit sig tillkänna, och man skall icke stanna vid detta. I hvarje fall röja de begge regeringarne en djerfhet, sådan man sällan förut sett. I Nikolajew vidtager Ryssland rustningar, som äro långt ifrån öfverensstämmande med innehållet af pariserfördraget. De ryska tidningarne påyrka ständigt, att den förlorade Donaustranden skall återlemnas. De ryska agenterna i Bucharest protestera genom sin frånvaro mot Portens medgifvanden. Vid österrikiska gränsen sammandrager Ryssland en betydlig truppstyrka. Österrike ertappar ständigt preussiska agenter både i Böhmen, Mähren och Schlesien. Slutligen är det ganska betecknande, att de personer, åt hvilka Preussen hade anförtrott högsta styrelsen i Sachsen, hafva lemnat sistnämnda land med den afskedshelsningen, att de inom fem månader skola återkomma, för att den gången icke lemna landet. Det synes nödvändigt att hänvisa på dessa fakta. Innan de försöka vinna resultaterna, som de hoppas af sin förening, bemöda sig kabinetterna i Berlin och Petersburg att komplettera alliansen: de vilja se huruvida det intima förhållande, som existerar mellan Preussen och Italien, icke efter kriget skall fortfara. De betvifla icke, att Englands protektorat öfver Egypten skall göra den brittiska regeringen likgiltig för Konstantinopels öde. Den engelska , Times har äfven nyligen sagt, att England bekymrar sig ringa om hela turkiska riket, hvaremot det fäster en sådan vigt vid Egypten, att det för sistnämnda land vill uppoffra Englands siste soldat och sista fyrk. Vi veta icke huru den allmänna meningen i England och dervarande kabinett omfatta ett sådant program, men vi tro, att Europa framskrider till en kris och att freden i Nicolsburg endast slutat första perioden af densamma. ITALIEN. Grefven af Chambord vill sälja sitt palats i Venedig, och man nämner som spekulanter: franske kejsaren, konungen af Italien och prins Napoleon. STORBRITTANIEN. Parlamentsreformens ifrige förkämpe och Englands förste vältalare, Jolm Bright, har, på grund af en inbjudning från Irlands liberale, aflagt ett besök i Dublin, der en af 500 personer, bland hvilka flere katolska prestmän, bevistad bankett gafs d. 30 Okt. till hans ära. Brigjit höll vid detta tilltälle ett längre tal, som hufvudsakligen angick irländska statskyrkan samt förhållandet mellan de store jordegarne och deras förpaktare. Rörande den förra punkten anmärkte han bland annat: I Irland gifves väl ingen för protestantismen så farlig fiende som sjelfva den protestantiska statskyrkan. Från 200 år tillbaka är hon belastad med synderna af en dålig styrelse och dåliga lagar; huru upphöjda och heJiga hennes läror, huru värdiga hennes bekännare må vara, är hon dock icke i