Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1866, sida 1

man, som aldrig känt ett ögonblicks ro, dag eller natt, sedan du lemnade honom. ch hvad brefvet angår, så säg mig hvad du önskar bli sagdt, och jag skall säga det; men jag vill inte ha det dikteradt. — hå vill jag inte ha det skrifvet. — Åh, mycket bra! Som du behagar! — Och kom ihåg, tante Sandyshaft, att det nu är ni, som uppreser hinder. — Dumheter! — Och — och en dag, snyftade jag, skall ni kanske vara ledsen att — att ni vä — vägrade — — Bab, detta är humör — humör och ingenting annat. Det duger inte med mig. Du kan skritva ditt bref sjelf, om du behagar; eller också kan du ta Hilda till att skrifva det. Men om jag gör det, skrifver jag det som jag vill, och dermed punkt. I detta ögonblick hördes en sakta knackning på dörren, och Goody tittade in. — Klockan är öfver tre och, ber om förlåtelse, mdåam, att jag tränger mig in, men den käre lille engeln är mycket orolig; och det börjar redan att skymma, och han borde inte vara ute sedan det blifvit mörkt, mitt lam. — Det är fullkomligt sannt, Goody, och jag var en grym, tanklös varelse, som kunde glömma det. Se der, jag har endast min hett att sätta på mig, och jag är färdig på ett ögonblick. Farväl, tante Sandyshaft — här är min adress, om ni bryr er om att komma och helsa på mig. Jag bor nära härintill; och — och om ni, sedan jag gått, ändrar ert beslut och skulle vilja dricka th hos mig klockan sju, kunna vi vidare afhandla brefvet. Jag är säker, att ni skall tänka annorlunda, då ni får