Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1866, sida 1

Tror du, att jag skulle läta dig gå tillbaka, med den slynan i huset? — Iåt allt detta blifva gjordt och låt honom bedja mig om förlätelse för att icke hafva gjort det innan jag någonsin steg inom Broomhills portar, och sedan — — Och sedan, då det ingenting är qvar att skrifva om, och han troligtvis rusat af, liksom skjuten ur en kanon, vill du nedlåta dig till att skrifva. Är det så, Bab? — Ja. — Åh, mycket bra; då förstå vi hvarandra. Men emellertid måste någon underrätta honom, att ers nåd är funnen, och meddela edra höga och mägtiga vil kor, hva? — Klart; men jag måste diktera brefvet. — Hvem skall skrifva det? — Ingen är mera passande dertill än ni sjelf. — Då skrifver jag det som jag vill — det är säkert. — Nonsens, min kära tante! I en sak så uteslutande angående mig sjelf — — Jag är ingen barnunge, sade mrs Sandyshaft, med en knyck på nacken. Jag har förmåga nog att skrifva ett simpelt bref, skulle jag hoppas; och jag vill inte skrifva efter någons diktering, om jag vet det. — Men detta är inte ett simpelt bref Det är ett mycket vigtigt bref; och mycket beror på sättet, hvarpå det är uppsatt. Min egen värdighet och sjelfaktning fordra — Strunt ii din värdighet och sjelfaktning! Tänk litet mindre på bådadera, Bab. och mera på denne stackars beklaglige