Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1866, sida 2

liga ambassad, åt hvilken fredsunderhandlingarne i Wien varit anförtrodd, ankommit dit och skola der qvarstanna till konungens intåg. Man ditväntar äfven prinsarne af Carignan, Humbert och Amadeus. Hundrade arbetare äro dygnet om sysselsattakmed iståndsättandet af det kongliga palatset, hvilket inrättas på det praktfullaste, och i hvilken en ny gala-trappa bygges. De patriotiska demonstrationerna i Viterbo, med anledning af Venetiens befrielse från det österrikiska oket, hafva gjort starkt intryck i Rom. Ännu för några år sedan skulle man hafva ställt dem under tilltal, som vågat göra sådane demonstrationer, och hundratals skulle säkerligen då hafva skickats på galererna. Nu håller man god min i elakt spel. Furst Iorlonia hade väckt förslag att upplösa romerska banken, som icke längre kan reda sig, samt i stället grunda en ny, som skulle ställa sig i förbindelse med Italiens bank. Päfven hade i början icke visat sig obenägen för en sådan åtgärd, men bankdirektören Antonelli, understödd af sin bror, kardinalen, har inverkat på påfven sålunda, att nämnde plan blifvit uppgifven. Påfven har till kardinalerna utdelat tvenne allokutioner. I den första beklagar han kyrkans förföljelser af italienska regeringen, undertryckandet af de andliga ordnarne, försäljningen af kyrkogodsen, civiläktenskapet, m. m. Icke destomindre uttalar han sin välsignelse öfver Italien. Han protesterar mot de påfliga provinsernas invasion och usurpation, samt mot det revolutionära förslaget att göra Rom till Italiens hufvudstad, och förklarar sig beredd att till och med lida döden för upprätthållande af den påfliga stolens heliga rättigheter samt, om nödigt är, begifva sig till ett fremmande land, för att finna den nödvändiga säkerheten för utöfvandet af sitt apostoliska embete. Han uppmanar kardinalerna att bedja det icke allt det onda skall komma öfver Italien, som detta land förorsakat kyrkan. I den andra allokutionen förklarar påfven, att ryska regeringen brutit 1848 års konkordat, erinrar om förföljelserna mot erkebiskopen af Warschau och andra biskopar; om upphäfvandet af den lagliga jurisdiktionen i stiften; om de andliga ordnarnes undertryckande i Polen; om konfiskationen af I kyrkans egendomar, och om alla de handlingar, som hafva till ändamål att i Ryssland tillintetgöra katholicismen. Den helige sadren uttalar till slutet den önskan, att czaren måtte upphöra med förföljelserna mot katholikerna. Huru banditväsendet, denna från Rom utgångna landsplåga, tilltagit i södern, kan synas deraf, att den officiella tidningen innehåller en förteckning öfver 35 dödade, 176 tillfångatagna och 146 banditer, som frivilligt anmält sig, och denna förteckning omfattar endast tiden från den 1 Juli till den 24 Oktober. Hvarje senhöst är det vanligt, att många banditer frivilligt in: sig. De tillbringa gerna vintren i fängelserna, för att der underhållas på statens bekostnad, allt i hopp om att på våren bereda sig tillfälle att med friska krafter kunna ånyo börja sitt handtverk. FRANKRIKE. De franska tidningarne säga det vara i fråga, att en utomordentlig ambassad skulle afgå till thronföljarens i Ryssland förmälsningshögtidligheter; till chef för denna sambassad anses prins Napoleon vara bestämd. General Fleury skall afresa till Venedig, för att till konungen af Italien framföra kejsarens lyckönskningar. Monitören lärer inom kort komma att tillkännagifva de förändringar i diplomatiska kåren, hvilka blifva en följd af markis Moustiers inträde i kabinettet. Bourräe, nu ambassadör i Lissabon, lärer skola blifva Frankrikes representant vid hofvet i Konstantinopel. Bourrce, som länge vistats i Grekland, anses vara noga initierad i de orientaliska förhållandena; men utom detta anses denna utnämning bero derpå, att kejsaren icke, genom att utnämna någon mera framstående person till den vigtiga ambassadposten i Konstantinopel, vill gifva anledning till ,,ogrundade suppositioner. Ätskilliga förslager lära blifvit förelagde militärkommissionen rörande armens reorganisation. Det förslag, som har bästa utsigten för sig, är, att den stående krigshären skulle reduceras med 250,000 man (specialvapnen skulle icke reduceras, utan i stället ökas) och en reserv bildas af 850,000 man, som årligen skulle göra tre månaders tjenst. Denna reserv skulle dessutom så organiseras, att den inom en månad kunde vara slagfärdig. Iden att på sådant sätt organisera franska armåen är icke ny. Redan 1824 framlade general Morand, som gjorde spanska fälttåget, för dåvarande krigsministern, hertig de ClermontTonnerre, ett förslag, enligt hvilket den stående krigshären skulle förminskas, men i stället en stor reservarmå bildas. Planen öfvergafs då, af fruktan att den ifrågasatta organisationen skulle komma att blifva alltför tryckande för landtbefolkningen. Monitören innehåller en vidlyftig berättelse af Behie till kejsaren, rörande detta års öfversvämningar, hvilka ministern anser hafva varit fullt så svåra som år 1556. I slutet af berättelsen yttras: I 20 departementer hafva så väl statens som privata egendomar tagit ofantligt stor skada. Angående summan af de privata förlusterna vill Behic icke ännu yttra sig mera, än att ,,endast få menniskor omkommit; PA ÅA MP —— — — — — — — — — — AP AV D— — — — — — — HD— — OYTT FA O— O—— — — —— — H— — — — — — — — — — D— —— —3——— — ÅU— IN et 8—— — ON AA — ot ON — S HA—ÖÖr —— — — — — — FRANS —