Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1866, sida 2

mande hvad han ämnade säga, och tager sedan upp en karta ur fickan och börjar visa, hur hans hustru måste ha rest i den riktningen eller den; och hur han, om han endast tänkt på det förr, måste ha hunnit upp henne. Så ser han tjugo år äldre ut; ty om man lägger ihop hans sömnlösa nätter och hans grå hår — — Grå hår? utropade jag. Hugh Farquhar gråhårig? — Som ett gräfsvin, svarade min tante, och så mager och blek, som om han lefvat på opium hela sitt lif. Ingen, som ej sett honom inom det sista året, skulle kunna känna igen honom på gatan. Och det är ej underligt, ty det ständiga resandet ensamt skulle ha dödat de flesta. Han har varit två gånger i Zollenstrasse; flera gånger i Paris; en gång här till och med, så långt som till Rom — och aldrig med någon ersättning för sitt besvär. Men hvad tjenar det till att berätta dig allt detta? Du bryr dig inte om att höra det. — Jag gör det, sade jag, ur stånd att beherrska det stapplande i min röst, och vändande mig bort, så att jag kunde skugga mitt ansigte med handen. (Forts.) Samtal i en bank. En herre: Är det här man får låna penningar? Kamrern: Ja, nog lemnas här lån. Herrn: Nå, hvad behöfves det egentligen för att få lån här? Kamrern: Jo, för det första, så fordras det sakerhet. Herrn: Jaså, hvad skall det vara för kerhet då? Kamrern: Det går an att ställa borgen ... eller värdepapper. Herrn: Jaså ... man får på värdepapper ... Kamrern: Jabevars, bara de äro säkra. Herrn: Nå, hvar får man sådana då? ...