Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1866, sida 1

kall Gud veta! utropade min tante inom parentes — — Rör mig till en sådan grad, att jag knappast vet hur jag skall uttrycka det i ord. Det uppfyller mig med så mycken tacksamhet — jag kunde nästan säga, med så mycken samvetsförebråelse — — Ja, det må du gerna säga. Stora skäl dertill! mumlade min tante — — Att tänka det något uppförande å min sida (ehuru försvarligt på andra grunder) skall hafva varit orsaken till alla dessa besvärligheter för er, att jag känner mig till ersättning endast kunna erbjuda er hela mitt lifs tillgifvenhet och sällskap. Jag skall aldrig åter lemna er, kära tante, om ni bryr er om att hafva mig. — Hm! sade min tante, blidkad, men tviflande. — Hvad min far beträffar, fortsatte jag, har endast hans stolthet lidit af mitt försvinnande. Han har alltid älskat mig så litet, att jag får tillstå att jag fäster föga vigt vid den verkan, mitt uppförande kan hafva gjort på honom. — Godt, så tillvida är allt godt och väl, svarade min tante, men hvad din man beträffar — — Hvad mr Farquhar beträffar, tante, är ni säkert den sista, af hvilken jag skulle vänta att blifva kallad till räkenskap. — Och hvarföre det, om jag får fråga? sade hon skarpt. — Emedan ni aldrig tyckte om honom — åtminstone aldrig sedan han blef min man. — Jag har tyckt betydligt mycket bättre om honom, stackars karl, sedan ditt dåliga uppförande mot honom, sade hon,