Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1866, sida 1

i ordning till ett ordentligt förhör; nu, då vi äro ensamma och i ro, så var så god och säg mig, Bab, hvad du tänker om dig sjelf? Sittande der, ansigte mot ansigte med mrs Sandyshaft, i ett dystert rum på Hötel TAngleterre, med Goody och barnet förvisade till ett närgränsande rum, kände jag mig styrkt af en ovanlig motståndsande och föresatte mig att på inga vilkor säga hvad jag tänkte om mig sjelf, hur mycket jag än kunde blifva uppmanad dertill. — I hvad afseende menar ni, min kära tante? frågade jag leende. — I alla afseenden. Som niece till exempel — som dotter — som hustru. Du trodde väl inte att det skulle blifva mycket roligt för mig att höra dig bortlupen, himlen allena visste hvart, och lefva, himlen allena visste hur — gjorde du det? Du trodde väl inte, att din far skulle blifva serdeles förtjust att hafva en offentlig skandal fästad vid sin dotters namn — gjorde du det? Du trodde väl inte, att du handlade efter dina äktenskahslöften eller gjorde mycket för att älska, ära och lyda din laglige man, då du tog dig för att öfvergifva hans hem — gjorde du det? Ett vackert spektakel har du tillställt för alla dina vänner, och en vacker gås har du gjort af dig sjelf till på köpet! — Min kära, kära tante, sade jag, att ni skulle hafva saknat mig, sörjt för min skull och sökt efter mig — att ni afstått från ett långt lifs vanor, öfvervunnit gamla fördomar och utsatt er för alla obehager af resor i fremmande land för min skull — — Obehag nog och mer än nog, de