Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 4

TVO EN 11I111 1I DTM 2TA1 111 komlig kommunism så länge de bo tillsammans. och höfdingen förordnar allt arbete, säljer och köper efter behag. Deras qvinnor äro vanligtvis 0 hållna till det lägsta och styfvaste arbete och äro uti allt underdåniga männen, för hvilka de utan t knot slafva. En stam innehåller ibland 3 till 4000 l personer och varierar till 100 eller 150, kanske äfven mindre. Det var en vacker eftermiddag i April 1866 jag anlände till höfdingen Temateawas pah och aflemnade mitt introduktionsbref. En .pah är en miniatyrstad, mer eller mindre befästad, inom hvars vallar eller palissader en viss stam lefver, och en sådan pah är naturligtvis större eller mindre för de olika stammarne, men likväl alltid trångbyggd och öfverbefolkad IIvarje familj eger en ,.vharå, det är ett hus, vanligen bestående af blott ett rum utgräfdt en eller två fot i jorden med ett sluttande tak, räckande nästan till marken, närmast liknande ett aftaget hustak, placeradt der. Byggnaderna äro primitiva, men starka och varma. En vänlig pah, eller der med europ6erna allierade l 8 f stammar lefva. är beskyddad af i toppen tillspetsade palissader, men en befästad dylik eger förträftlig fortifikation och är i många fall, ehuru de infödda ej ega artilleri, tan ointaglig, iföljd af dess naturliga läge. Vi äro för närvarande i en vänlig pah. Min värd, en välbyggd. ja vacker, man omkring 40 år (jag har aldrig än mött en Maori som kunde säga huru gammal han är — besynnerligt nog de ha ingen tidräkning), klädd i europeisk kostym och sandaler af fint flätadt hampstrå, hvilade en väl flätad matta vid mitt inträde, men reste och mottog mitt bref. Efter att ha läst det bj han mig välkommen med ett handslag och Te na koe, pakeha! Teno koutou, na pakeha! (.God dag, främling! Jag helsar er, hvite man!) Hyddans innebyggare, tolf eller tretton, unga och gamla, stodo genast upp och, utan att vara dertill uppfordrade, helsade mig med -Te na koe. pakeha! En brasa brinner i ett häl i midten af rummet och som der ej finnes någon skorsten, är röken i början mycket obehaglig, men en plats lemnas mig så nära som det är mig möjligt att sitta utan fara att bli stekt, och en matta är utbredd på golfvet, som består af preparerad jord, hård som cement. Byggnaden är omkring 29 fot lång, 15 fot bred och 6 eller 7 fot hög från marken, hvarå kan ses många välarbetade mattor, hvilka också äro deras madrasser. Rundt omkring på väggarne hänga fiskredskap och vapen, spjut, yxor, ett gevär, kruthorn, korgar, en sadel, 0. s. v. och i ett hörn upptäcker jag deras gamla husgudar. Min värd är redan länge en medlem af kristna kyrkan och dessa bilder ega ej numera något värde för honom; likväl har han (som många andra) cn slags klockarkärlek för dem, och de äro ej än offrade ät lågorna. Jag kan ej säga att jag finner något ondt deri — det är naturligt att en viss känsla af vördnad skulle ligga på bottnen af hjertat för dessa ,.Lares af deras fäder och fäders förfäder. Nyheter äro å alla sidor efterfrågade, tills en medelåldrig qvinna — höfdingens hustru — med ett godmodigt leende bjuder mig: Haeri mai, pakeha, ki ti kai matu. (-Kom här, hvite man, och ät aftonmåltid.) Bord, stolar, dukar och porslin äro — medgifven det — ej annat än lyx; och som det troligen aldrig var ämnadt att folk skulle äta annat då de voro hungriga, ser jag ej någon afgjord nödvänJ dighet för begagnandet af knifvar och gafflar! Detta är åtminstone Maori rnas opinion, och ehuru jag hade medfört de sistnämnda instrumenterna,! väl vetande att de komme att behöfvas under ett! par månaders vandringar i Maoriland, är jag viss att min värd och hans hushåll funno sig lika väl,. om ej bättre, utan dem. Målet var friskt, godt och rent, och en dryck klart källvatten vårt vin ordinaire. Låt mig här säga att från det första ögonblick chefen välkomnade mig till den dag jag lemnade mina nya vänner, sökte de alla att visa mig den delikata uppmärksamhet, hvilken, kommande från hjertat, går till hjertat och är qvintessensen af gästvänskap. Min var den bästa delen af den simpla måltiden, min den bästa platsen vid elden, mitt det bästa från drag friaste hörnet af rummet, min den finaste mattan; och om också de tilltagsna små, svarta, hoppande tyranner, hvilka öfversvämma alla Maoriernas pahs, ej kunde drifvas från mig, var det ej af bristande vilja, och mina voro, framför allt, de vänligaste leenden, det hjertligaste välkommen. Och detta ej allenast ; 8 8 Då d i Temateavas pah, utan uti alla dem (flera dussin), jag besökte och der jag hvilade en eller flera nätter. Jag har vandrat genom många länder, besökt många folkslag, gästat bland hvita och kulörta främlingar, men ingenstädes fann jag så uppriktigt oegennyttig gästfrihet som bland Maorierna, och de äro lika mot rik och fattig, särdeles om han sörstär deras språk. I fordna tider var gä frihet en dygd och det borde vara så äfven i våra dagar. om ej civilisationen hade utträngt en så en-J kel och simpel sed. Här, bland de halfvilda, ej än halft upplysta infödingarne på Nya Zeeland, är den ännu en sjelfskrifven pligt, och vittnesbörd derom kan bäras och har burits af många som tagit del deraf. Tid och utrymme tillåta mig ej att nu och här ge alla detaljerna af lifvet bland denna race, men jag kan ej uuderlåta att uttrycka min öfvertygelse, att det endast fordras litet opartiskhet i köplut, redbarhet och rättframhet i umgänge och affårer. beredvillighet att erkänna dem som medlemmar af samma kommun och ge dem samma rättigheter och samma skyldigheter som europecrna samt håg att beskydda dem från de snaror hvilka samvetslösa äfventyrare lägga för dem, att göra dem till lika goda, om ej bättre, menniskor än de hvita, hvilka nu draga nästan hela fördelen af deras egodelar och arbete, gifvande i utbyte blott och bart uppehället. hvilket de egde förr än kapten Cook landade. De behöfva framför allt kolor, religiös. moralisk och elementar underv ning, och om de bli rättvist behandlade lider det intet tvifvel, att de skola bli bevis på motsatsen af vissa engelska politiska ekonomisters axiom, att hvarhelst civilisationen framtränger, okunnighet och okunniga racer måste fördrifvas, utrotas, försvinnas Gif Maoriracen civilisation, låt den se det ljus som lyser för oss. påtruga ej. men erbjud dem underbyggnad och upplysning, och jag betviflar ej att de snarare än någon annan hittills känd race skola erna en hög grad af intellektuel bildning. Den lilla undervisning de redan erhållit har ide flesta fall blifvit väl använd, men de bästa bland dem äro ännu blott i en halsskymning. hvilket visar det fordna mörkret ännu mörkare, och de börja just förstå värdet af utvecklingen af sina förträffliga, naturliga förståndsege nskaher. Lyckligtvis är det nu ett stort parti i England som inser huru orätt de infödda blifvit behandlade, och det kan anses som säkert att i fall kolonisterna återigen råka i krig med Maorierna, de så hjelpa sig sjelfva. enär engelska regeringen bestamdt färklaratatt trupper . ej vidare bli sända. Detta är bättre än tio fredsfördrag, ty det talar med tydlig stämma till deras; eget intresse. Krig bringar mycket elände, men till många förer det privata fördelar, och dessa ha haft allt för mycket att säga i konseljerna. När de se att de sjelfva få betala fiolerna i fall de; vilja leda en dylik dans och att soldater måste! sokas bland dem här ute, är det troligt att deras verop mot de infödde utdör. Låtom oss hoppas Men detta helar ej alla sår, ty vi ega ensjelfvisk styrelse, som har yttersta möda att uppehålla landets finansiella position och hvars kredit vanligen är större än dess debet, och det är nästan fåfängt att hoppas att den skall göra något för Maoriernas sanna välfärd. Privatmå i och socialister göra hvad då kanna man dat är nå långt när ai nagg