Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 2

icke ens nu vore så ly cklig ja jag borde vara. Var det glädjetårar? ÖUn svår fråga. Det var icke tårar af sorg; och likväl var sorg blandad med glädjen, och skugga med solskenet. Möjligtvis kan det också hafva varit någonting af sjelfpröfning angående det förflutna. I alla händelser gret jag och kunde icke upphöra dermed. XXV KAPITLET. Ett oväntadt möte. Hur skulle jag hålla mitt löfte till Paolo? Penna fråga förföljde mig om dagen och störde min sömn under natten. Om upptäckten af min verkliga ställning i afseende på min man hade medfört stor tröst, var den också rik på bekymmer. Jag hade i sanning åtagit mig ett uppdrag, som jag icke visste hur jag skulle uppfylla. Jag hade ingen till att råda mig, ingen till att hjelpa mig. Om jag sökte råd, förrådde jag min hemlighet. Om jag anställde efterfrågningar genom att öppna en brefvexling med någon af mina vänner eller min familj, förrådde jag mitt inkognito. Min stolthet förbjöd mig att taga något steg, som kunde synas bana vägen till en försoning med min man. Min fattigdom gjorde det omöjligt att använda kostsamma och hemliga medel till fullföljandet af sådana efterfrågningar, som voro nödvändiga. På samma gång önskade jag Maddalenas aflägsnande med en passionerad ifver, som endast gjorde det vammägtiga i min ställning dubbelt bittert. Plägad af tvifvel och uttröttad af onyttigt tänkande, var jag i stort behof af en vän,