Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 2

hon torkade bort ett par naturliga tårar, jag får säga, att jag är mycket glad att slutligen hafva funnit dig; men hur kunde du göra någonting så — så förskräckligt vulgärt som att springa bort på detta löjliga sätt? — Ja, min nådige Gud, ja! Hvad i all verlden förmådde dig att löpa din väg, du lilla toka? flämtade min tante, torkande sina ögon med ena handen och fasthållande mig med den andra. Hvarföre, i himlens namn, har du gjort oss alla olyckliga ett helt år? — kostat oss en hel förmögenhet i annonser och jag vet icke hvad; och drifvit mig ur mitt trefliga hem till alla slags gemena, barbariska, ociviliserade länder, der tvål och vatten äro en okänd öfverflödsvara, och sängarna inte äro annat än säckar med loppor, om inte värre! Och vid min ålder till på köpet! Du borde skämmas för dig sjelf, och jag hoppas du gör det; och om du inte gör det, är du värre än jag trodde dig vara. I hvilket ögonblick grefde de Chaumont, som varsamt dragit sig tillbaka, kom fram, högtidligt artig som alltid, och sade, i det han lyfte hatten ett fjerdedels tum från sitt hufvud: — Madame, j rai Uhonneur de vous saluer. — Jag skall säga dig någonting, Bab, sade min tante, då de första utbrotten något saktat sig, sedan jag nu fått fatt i lig, tänker jag inte släppa dig. Du måste komma med mig till mitt hotell, och ler skall jag behålla dig, och vi vilja gå straxt till och med och tala ut; ty jag måste höra hela historien om ditt kringstrykande, du lilla fåne, från början till slut. (Forts.)