Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 2

dran. Sedan talade vi om Michael Angelo, och jag berättade för Ida hur han, då han var gammal och blind, brukade låta leda sig in i rummet, der den stod, på det han måtte föra händerna deröfver och känna den skönhet, han icke längre kunde se. — Cest joli, sade en allvarlig röst tätt bredvid. — Question de gott! svarade någon, som frasade förbi i siden och parfymer. — Godt! utropade en tredje, jag kallar det rysligt skräp, och jag bryr mig inte! om hvem som säger motsatsen. — Jag vill våga, Barbara, att det är min kära obehagliga dam från Pisa! utropade Ida. Men jag hade redan sjelf känt igen henne. Vändande mig ofrivilligt om vid ljudet af denna välkända röst, befann jag mig ansigte mot ansigte med — mrs Sandyshaft. — Hvad? Du lefvande Gud! Hilda — Hilda, se hit! Bab, så sannt jag lefver och mdas! — Min kära tante! — Kära tante — kära tante i sanning! Kära, kära! Hvad tjenar det till att kyssas, då du har — du har — du har till läliten krossat mitt hjerta, du — gif mig n luktflaska någon — jag gör mig sjelf! ill en narr. i Vi gjorde oss båda till narrar, om skrata, gråta, kyssa och tala, allt i ett andehag, är sättet att göra det. Sanningen ar, att vi älskade hvarandra högt; knapvast medvetna om huru mycket förrän vi oro skiljda, och aldrig visande det utan mder inflytandet af stark sinnesrörelse. vu slöto vi oss emellertid till hvarandra, om om vi aldrig mera tänkte skiljas. — Godt, Barbara, sade Hilda, i det