Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 1

Han blef blek, och tårar uppstego i hans ögon. — Cara signora, stammade han, per pietå — Jag vände mig mot fönstret; men han fattade min hand. — Jag — jag skall lofva hvad ni vill, ropade han; om — om hon tillstär att hon frivilligt flydde till honom — skall jag afstå från min ed — jag vill göra hvad som helst, om ni blott gifver mig Maddalena. — Jag kan icke gifva er henne, sade jag. Jag kan blott ställa om att efterfrågningar göras. Jag vet icke mera hvar hon är i detta ögonblick än ni sjelf. — Vill ni då göra efterfrågningar, signora? — Jag vet icke. IIur kan jag vara säker att ni håller ert löfte? — Jag svär det. — Det är icke nog. Han tog ett litet metallkors ur sin barm, föll på knä och kysste det andäktigt. — Vid min tro på Guds barmhertighet och Christi välsignade moders förbön: vid mitt hopp om förlåtelse i den tillkommande verlden; vid min tro på den helige saint Paolo, mitt skyddshelgon, och vid minnet af min far och mor, hvars själar jag hoppas äro i himlen. Den högtidlighet, hvarmed han yttrade denna förpligtelse, lemnade intet rum för tvifvel. — Jag tror er, sade jag; och jag vill göra hvad jag kan. Gå emellertid tillbaka till Capri och lemna allt i mina händer. Om någon lefvande varelse kan hjelpa er att finna er syster, är jag den personen. Var nöjd med denna säkran och var