Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 1

och beskydda henne. Ja, stackars Maddalena — jag skulle förläta henne och beklaga henne. — Och — och ni skulle förlåta honom också? — Engelsmannen? — Ja, engelsmannen. — Jag svor att jag skulle hämnas på honom, sade Paolo. Vi äro icke helt och hållet bönder, signora. Vi äro obildade och fattiga, men vår farfar kunde räkna tillbaka till den tid, då vårt namn var adligt, och halfva ön var vår. Vi äro så ädda om vår ära, signora, som om vi innu voro adliga; och jag svor att hämnas vår vanära på Maddalenas älskare, om jag någonsin träffade honom, ansigte mot ansigte. — Men om felet vore hennes? — År vanäran likväl vår, signora. — Straffa då den, som ådrog er densamma — Maddalena sjelf. — Hon är längesedan straffad, svarade Paolo. Poveru Maddalena! — Men — — Men min ed, signora. — Ått hålla denna ed skulle vara syndigare än att bryta den. Är ni Christen? — Signora, jag är italienare. — Nog, sade jag vredgad. Ni skall aldrig finna er syster. — Signora! I — Jag vet hvem den engelsmannen ä Han är en kör vän till min vän, och jag vill icke förråda honom. Jag kunde hafva bjelpt er. Nu är det förbi. De skola blifa varnade för er, och ni skall aldrig återse Maddalenas ansigte.