Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 1

vet icke af äktenskapsskilnad. Dessutom lefver hennes man ännu på Capri. Jag beskuggade ansigtet med handen. af fruktan att det skulle förråda mig. Jag var yr af lycka. — Nej, fortsatte Paolo strängt. Han förförde henne — han stal henne bort frår en god man och ett hederligt hem. Hon kunde ha varit en lycklig hustru nu, om icke han varit. — Men är ni säker att han stal bort henne? stammade jag. -— Hvad menar signoran? — Jag — jag har hört att hon fririlligt flydde till honom för att söka beskydd — att han fann henne dold ombord på sitt skepp; och att hon, med ett ord — att hon öfverlemnade sig åt hans förbarmande. Paolo slog handen häftigt i bordet. — Jag tror det icke, sade han. — Jag hörde också, att hon afskydde den man, med hvilken hon var gift. — Jag tror icke det heller. Jag kar nog förstå, att hon icke älskade honom Han var gammal — gammal nog att vara hennes far; men hon behöfde icke gift sig med honom. Jag ville icke tro det, signora, med mindre hon sade mig det sjelf — Och förutsatt att hon sade er de sjelf? — Då skulle jag förakta henne. — Nej, ni skulle förlåta och beklaga henne. Han böll upp och strök handen öfvoi pannan. — Godt -jag förmodar att jag skulle det, signora, sade han långsamt. Hon va min älskling. Hon var som mitt eget barn Vår far bad mig, i sitt sista ord, att äl,