Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 1

fortsatte jag, en rik engelsman. Den unga flickan blef kär i honom och — — Ah, Dio! hennes namn? Hennes namn? — Maddalena. Han sprang fram — han föll till mina fötter — han kysste fållen af min klädning. — Signora — för himlens skull! Hvar är hon, kära signora, välsignade signora, la sorellina mia — min syster, som jag sökt med blödande fötter och svidande hjerta? Tala, signora, hvar är hon? — Ack! sade jag, nästan lika uppskakad som han sjelf, det kan jag icke säga er. Jag vet endast, att hon lefde och var frisk för ett år sedan. — Såg ni henne? — En vän till mig, som sett henne, berättade mig hennes historia. — Var hon olycklig? — Nej — hon var melankolisk och studerade mycket gerna. — Och fattig, signora? — Nej, icke fattig. — Och denne maladetto Inglese — hvad har ni att säga mig om honom? Hade han öfvergifvit henne? — Örvergifvit henne? Nej — det kunde icke ske. Hon var hans hustru. — Hans hustru? — Ja — han gifte sig med henne. Paolo sprang upp och skrattade bittert. — Omöjligt, sade han. Hon var redan gift. Mitt hjerta klappade häftigt -— hela min varelse var uppfylld af outsäglig glädje. — Redan gift? upprepade jag. Men — men kanske en äktenskapsskilnad — — Nej, nej, nej, signora. Vår kyrka