Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 1

oss. IIon är borta, och vi skola aldrig se eller höra något om henne mera. — Det kan ni icke veta. De förlorade visa sig ibland åter, då vi minst vänta att finna deras spår. Hur vet ni, att er syster varit i England? — Hon skref till mig, signora; och brefvet hade engelskt postmärke. — Gaf hon er ingen adress? — Ingen. — Hur länge sedan var det? — Omkring fem år, signora. -— Hvarföre lemnade hon Capri, och med hvem? — Förlåt, signora. Dessa frågor kan jag icke besvara. — Hur kan jag hoppas att hjelpa er, om ni icke öppet säger mig allt? — Jag — jag kan icke, signora. Jag steg upp och såg ut. Ida hade dragit sig tillbaka längst bort i rummet med barnet i sina armar och lekte med det, som om hon sjelf vore ett barn. Öfvertygad att hon ingenting hörde, återtog jag min plats. — Hör på! sade jag. Jag hörde en gång talas om en ung flicka — syster till två sjömän, hvars hem var på ön Capri. En af dessa bröder var gift, liksom ni; och den unga systern, och den unga hustrun, och de båda bröderna bodde alla under samma tak och utgjorde en familj. Den äldre brodren var styrman, som ni säger att ni var. Han gick till sjös, och medan han var ute, födde hans hustru ett litet barn till verlden. Modellen upplyfte häftigt hufvudet och yttrade ett qväfdt utrop. — Det kom till Capri vid den tiden,