Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1866, sida 3

Lamdsorten. Ulricehamn. Den 27 Oktober egde ett sammanträde rum på stadens rådhus-sal. som ända till trängsel var fyld med folk. Sammanträdet afsåg att öfverlägga om möjligen en jernvägsförbindelse kunde åstadkommas emellan Ulricehamn och södra stambanan, en fråga som med det lifligaste intresse omfattades at stadens och ortens innevånare. Som jernvägsfrågor alltid framkalla stridiga åsigter, så uteblefvo naturligtvis icke de sednare, men mötet kom dock till det beslut att undersökning och kostnadsförslag för linien Ulricehamn— Wartofta skall föranstaltas, för hvilket ändamål bestyrelse utsågs, och tecknades genast en stor del af för detta ändamål erforderliga medel. — Kristianstad d. 27 Okt. I Kristianstadsbladet läses: Några under senare tiden inträffade! konkurser inom -denna provins ha med skäl väckt ett lika allmänt som bedröfligt uppseende. Det. är högst ogerna vi taga till orda i frågor, som så nära beröra det rent personliga området; men dels äro de enskilda affärer, som här komma att sframhållas, redan förut allmänt kända, dels äro de af sådan beskaffenhet, att vi i den effentliga moralens namn anse oss icke blott berättigade, utan. rent af förpligtade att gifva offentlighet åt den ovilja och harm, hvarmed allmänheten erhållit kännedom om dessa vidunderliga fallissementer. Först inträffade en konkurs i Helsingborg, om hvilken följande notis varit synlig i åtskilliga tidningar: Vid ett sammanträde med borgenärerna i rådman Wähllins konkurs för någon tid sedan, då det visade sig, att skulderna voro omkring 60,000 rdr, men tillgångarne (högt upptagna) endast omkring 19,000 rdr, yrkade åtskilliga af borgenärerna, att gäldenären skulle göra reda för hvart skillnaden. hade tagit vägen. Borgmästaren Landegren, som: förde ordet, tog sig friheten att i skarpa ordalag afspisa kyrkoherden Pommer, hvilken vågade hålla efter rådmannen. Förbittringen mot denne är stor, dels för hans fordna ombudsmanskap i banken och gemenskap med den förrymde kamrerarn Karlson, hvars bedrägerier gjort så många menniskor olyckliga, dels ock för det att man vill veta, att han kort förr än konkursen anhängiggjordes lånade upp penningar af personer, som icke hafva råd att lida förlust. Att denna notis är fullkomligt sanningsenlig, ha vi under ett kort besök i Helsingborg varit i tillfälle att erfara af trovärdiga personer. Hr W. var under sin välmakts dagar en stor matador inom Helsingborgs samhålle och sökte med anmärkningsvärd seghet undergräfva tidningen Oresundsposten, hvilket försök dock snart nog tog en för honom sjelf oväntadt snöplig utgång. Nu, sedan mannen fallit, har Ö. P., förmodligen af en väl långt drifven grannlagenhetskänsla — underlåtit att upplysa om åtskilliga märkliga omständigheter vid denna konkurs, såsom att t. ex. dagarne före konkursen till och med enkans sista skärf upplånades för att förebygga eller uppskjuta katastrofen. Ändtligen har hr W. funnit för godt att taga afsked, derigenom den ytterligare skandalen, att en dylik person bekläder domareembete, blifvit förebygd. Kort efter att hr Wählins obestånd blef konstateradt, har en annan magistratsperson i Helsingborg, borgmästaren W. Landegren, gjort konkurs, med icke mindre än emellan 160 å 170,000 rdr skuld, under det tillgångarne äro relativt obetydliga, och nu senast kommer underrättelsen om tulldistriktchefen Ekstömers konkurs med 90,000 rdrs skuld. Borgmästaren Landegren, som en längre tid varit bosatt härstädes, var afhållen för sitt humana väsende och sina liberala tänkesätt samt erhöll i följd deraf ett betydligt antal röster vid senaste borgmästareval i Kristianstad. Det var visserligen kändt att han hade dåliga affärer, men få, om ens någon, torde haft reda på att han var fördjupad i så bottenlös skuld, som sedermera visat sig vara förhållandet. Nu skattar man sig lycklig att hr L. icke blef borgmästare härstädes. Omdömet i anledning af hr L:s konkurs och åtskilliga förhållanden, som i sammanhang dermed kommit i dagen, är ganska skarpt och för hr L. på intet sätt hedrande. Hvar och en, som, i trots af arbetsamhet och ett sparsamt: lefnadssätt, råkar på obestånd, kan åtminstone trösta sig i olyckan med att ega andra menniskors aktning och deltagande. Men cm en man med goda inkomster lefver på ett så slösaktigt och lättfärdigt sätt, att inkomsterna icke förslå, utan han för hvarje år fördjupar sig i skuldsättning; om skulderna slutligen växa honom till den grad öfver hufvudet, att han omöjligen kan reda sig, men han det oaktadt, samt med förtigande af sina affärers verkliga tillstånd, lockar godtrogna vänner och kamrater att gå i borgen för betydande belopp, om han vidare.