Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1866, sida 2

— Signoran är icke italienska, sade han. — Nej, svarade Ida, jag är från Bayern. — Bayern? upprepade han. Jag har aldrig hört talas derom. — Bayern är en del af Tyskland, sade Ida, liksom Neapel är en del af Italien. — Capito, signora, svarade han tankfullt och tillade sedan, efter en paus: — Jag — jag trodde, att signoran kanske var från England. Det är så många engelsmän i Rom. — Ja, många, svarade Ida, fördjupad i sitt arbete. — Hufvudet litet mera mot venstra axeln, om ni behagar. Nej — det är för mycket — nu — just så. — Signoran har kanske varit i England? fortsatte modellen. — Nej, aldrig — rör er icke — hvarföre frågar ni det? — Åh — det är at ingen vigt, signora. — Min vän här är engelska, sade Ida, och från London. Jag kunde icke längre motstå driften. — Ida! sade jag. Ida, kom hit — kom till mig, liebe! Hon lade bort penseln och kom genast. — Åch, lieber Gott! så blek du är. Hvad felas dig? — Jag önskar tala med denne man, Ida — ensam. —, Med modellen? stammade hon förvånad. — Ned modellen, älskling. Jag — jag tror att jag vet någonting om hans familj — hans enskilda historia. Vill du stanna här, medan jag talar med honom? — Jag skall gå upp till mitt rum, om du önskar. (Forts.)