Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1866, sida 2

SAUL, vara 2 Hed. Staden och Länet. Kunglig salut har i dag kl. 12 gifvits med anledning af H. K. H. prinsessan Lovisa Josefina Eugenias födelsedag. — Teater. Efter en åt idog verksamhet egnad dag är hvilan lika nödvändig för kroppen som en lämplig förströelse för själen. Men denna förströelse bör vara af den art, att den ej inkräktar något af hvilans rättigheter. De timmar, man till exempel tillbringar i en rökig, osund källarsal vid glasens klang, under afhörandet af en mer eller mindre eländig musik, spelbordets enerverande retningar, med flera andra så kallade nöjen, äro endast procentarelån, som mörkrets demon förskotterar mot ohyggliga inteckningar i helsa och lynne. — Man klagar öfver brist på förströelser, men detta är ett förhastadt tal, ty denna brist är ej något annat än en genom vanor framkallad oförmåga att njuta af de verkliga och förädlande nöjen, som samhällslifvet erbjuder. En promenad i Guds fria natur, läsningen af ett godt litterärt arbete, ett besök i en älskvärd familj, afhörandet af en innehållsrik, populär föreläsning och hundradetals andra verkliga förströelser erbjudas oss, men en mängd unga män försmå dem, — emedan de ej hafva försökt dem. Och likväl finnes bland denna ungdom en så rik fond af varma hjertan och ädla instinkter, att det för många troligtvis blott behöfdes detta försök för att uppskatta skillnaden mellan förstörande och förströende nöjen. Bland de sistnämnda intager teatern en framstående plats, och det har tydligt visat sig att ju mera en teaterföreståndare bemödar sig att erbjuda publiken ett lättsmält, omvexlande och framförallt sedligt program, desto talrikare besökas hans föreställningar. Detta ådagalades sednast i går afton, då det omvexlande programmet hade till Mindre Teatern lockat en så stor publik, som salongen kunde rymma. Det första stycket, som då uppfördes, var en fransysk komedi kallad , När man vill behaga damerna. Liflig dialog, rask handling och åtskilliga komiska situationer beredde detta obetydliga stycke en framgång, hvilken dock främst bör tillskrifvas den fransyska abandon, hvarmed hr Rohde utförde Prospers roll och som förskaffade honom lifliga applåder. Äfven mamsell Arenander var rätt pikant såsom Emma samt visade en liflighet, som förtjenar erkännande. Det derefter gifna lustspelet ,, Mamsellerna Andersson, Pettersson och Lundström, af en anonym författare, motsvarade ej hvad man hade väntat. Det är ett slags fåeri, hvars grundmotiv utgöres af den sanningen, att menniskan straffas genom sina egna passioner, men det hela saknar dessa vexlande scener, dessa effekter, som göra ett dylikt opus njutbart, och genom denna brist blir det hela föga intresseväckande. Dertill kommer att Lovisa Lundströms roll är allt annat än vacker. Hennes önskningar, hvaruti stormande nöjen och flyktiga, vexlande kärleksrus utgöra allt, ådagalade tillräckligt hvilken slags qvinlig varelse författaren tänkt sig.. Äfven de båda andra unga flickorna, Andersson och Pettersson, framställas med rätt fria åsigter, hvilka röjas i de något vågade kupletterna. Såsom libretto till en operett kunde stycket möjligen hafva varit användbart, men i sitt nuvarande skick är det ett föga anslående dramatiskt utkast. Emellertid utförde mamsellerna Löfgren, Rosendahl och Ericsson sina respektive roller på ett sätt, som varit värdt en bättre sak. Den polska nationaldansen ,,La Warsoviana, dansad af m:ll Sandberg och herr Ullberg, väckte det lifligaste bifall, hvilket i ännu högre grad egnades programmets slutpjes , Vägvisaren för resande i Sverge. Det är en farce af det befingdaste och mest uppsluppna slag, full af komiska, till och med burleska situationer, men oemotståndligt skrattretande. Derjemte förekommer der en serdeles rolig kuplett, Gymnastikvisan, hvilken på ett ypperligt sätt återgass af herr Rohde och på allmän begåran måste sjungas da capo. Det raska, lifliga utförandet bidrog äfven i väsentlig