Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1866, sida 2

— Han är lik en snåödroppe, sade modellen på sin musikaliska italienska, suckade och vände sig bort. I detta ögonblick kände jag igen honom. Det var balladsångaren från Vincennesskogen. Han såg äldre och sorgsnare ut och hade ett skägg, som räckte långt ned å bröstet; men jag kände likväl igen honom. Detta igenkännande medförde en mängd tankar. Jag tillslöt ögonen, och den gröna skogen stod åter omkring mig, och Haghs varma kyss glödde på mina läppar. Sedan kom jag ihåg hur jag sett samme man några veckor sednare i Champs-Elysöes, aftonen före min bröllopsdag. Min man örklarade aldrig sitt vilda uppförande den aftonen, och ända till detta ögonblick hade jag alldeles glömt det. Ah, dolce tempo passate! Hur mycken glädje och hur mycken sorg hade jag icke erfarit sedan dess! De brännande tårarna uppstego och droppade ned en och en. Ingen såg dem. läa hade börjat sin ritning, och GOOdy var sysselsatt med sitt hushållsbestyr. Straxt derpå vaknade min gosse leende och vände sina blå ögon mot ljuset. Jag ryckte honom till mig och öfverhöljde honom med kyssar. Min stackars gosse, som aldrig skulle känna någon faders kärlek — som icke ens hade rättighet att bära sin faders gamla namn! Sedan Goody slutat sina böner, steg hon upp och gick in, lemnande mig ensam på loggian. Jag plockade några vinblad och, vändande mig något åt sidan för att icko störas af modellens åsyn, lekte jag med mitt barn, tills tårarna på mina kinder -lånade solsken af hans ögon. Efter en stund kördes det muntra ljudet af militärmusik, hvarvid den lille varelsen i mitt