Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1866, sida 2

irderliga hemlighet låg tätt, tätt vid mitt hjerta, belysande hela framtiden med sett ljus direkte från himlen. Mitt barn — gode Gud! hur de orden klingade, då jag sakta hviskade dem för mig sjelf. Har det någonsin funnits sådan melodi i ord, sådan tröst, sådan rikedom? as som lefvat med ingenting att lefva för, endast de, som arbetat med ingenting att arbeta för, kunna säga hvad min hemlighet var för mig. Den ingaf hvarje tanke och utöfvade inflytande på hvarje handling i mitt dagliga lis. Den återupplifvade ärelystnaden, som så länge varit död inom mig. Den väckte cönhetss sinnet, som så länge legat slumrande. Den skapade ett nytt intresse för hvarje ting, liflöst eller lefvande, och förenade det med tusen lyckliga projekter. Jag kunde icke se de vilda blommorna i äset, utan att tänka på hur ljuft det ulle blifva att med tiden plocka dem för små händer att leka med. Jag kunde cke höra skyn, utan någon föreställ: hur jag skulle lära detta barn att älska allt skönt och godt. Sälunda, under det jag byggde mina Inftslott, försvunno timmarne och aftonen kom, och jag gick hem genom de skumma torna, med himlen i mitt hjerta. Ibland ek jag af vägen några ögonblick, för att inträda genom den öppra dörren till n gon kyrka och åhöra sången. Jag gick alltid ogerna hem. Jag tyckte om enslighet, oc h, egoist som jag var, sok3 ofta otålig vid kära gamla Goodys 03 prat. Ah, hur ogerna jag vi hemlighet med henne. Hur pskö det dag efter dag och fruktade, att hon sjelf skulle upptäcka den. ans Le